Jiaqi

Jag trodde en gång att jag var en ganska organiserad, genomtänkt människa. Det var innan jag började gå igenom den bråte jag samlat på mig de senaste 20 åren. Det var innan jag insåg att även om jag hade en speciell låda för viktiga papper, så var ordningen i den lådan så katastrofal att jag idag letade tre timmar efter en PUK-kod. Utan att hitta den. Det var innan jag insåg att jag har gissningsvis 3000 foton i en annan låda, och bara en mycket liten andel är märkta med datum eller tillfälle. En ännu mindre andel sitter visserligen i ett album som är min glädje och stolthet, men vad gör det när jag nu bara har en vecka på mig att bestämma mig för vad som ska få finnas kvar och vad som ska möta döden i en illaluktande sopbil?

Det finns en bok som heter Rensa i röran med Feng Shui. Författaren heter Karen nånting, har jag för mig, och det är en alldeles fantastisk bok om hur oreda, plotter och onödigt sparande av värdelösa ting hindrar energiflödet i våra liv. Jag är inte så hokus-pokus normalt, men efter att ha läst den boken första gången kastade jag ut tre stora svarta sopsäckar med saker. Detta från ett enda rum, även om det råkar vara ganska rymligt. Därefter har jag gjort flera större och mindre rensningar, och i allmänhet kännt mig ganska nöjd med mängden prylar i mitt liv. Hur kunde jag?

Å andra sidan finns det roligare saker med att rensa. Jag hittade en gammal plastficka med sångtexter, skämt och roligheter som förärades mig av mina närmaste vänner veckan innan jag flyttade utomlands första gången. Den åker inte ut den här gången heller, den får mig fortfarande att skratta. Ta till exempel en ingående, om dock genomfalsk, beskrivning av hur jag började öppna förskolan, fantasifullt ihopdiktad av Tove och Leni, tror jag att det var. Den börjar såhär: "En dag när Stella, 1,4 år gammal, som vanligt satt på mamma Ingrids skrivbord och tuggade i sig nationalencyklopedin..."

Det är inte så mycket som har förändrats som man kan tro, =P.