Jiaqi

I wrote another blog for SweFOR, this time about the complex issue of Patrullas de Autodefensa Civil (PAC), Civil Defense Groups. The PAC were civilians, often recruited by force, who themselves took part in many of the human rights violations comitted during the Guatemalan civil war. Read the text here http://guatemala.krf.se/2015/06/18/fordjupning-civilforsvarspatruller-offer-och-forovare-i-guatemalas-inbordeskrig/.

Ibland går det bra, ibland inte fullt lika bra.

Idag har jag insett att jag kanske måste tänka om vad gäller min C-uppsats, haft sönder min cykelpump och fått påhälsning av Radiotjänst. Jag är rädd att radiotjänstmannen kanske fick ta en del av skiten. Det är ju inte hans fel att han har världshistoriens mest otacksamma jobb. Jag bjöd in honom till och med, för att jag tänkte att nu ska jag minsann överbevisa dem (har dålig erfarenhet av radiotjänstmänniskor som påstår att man ljuger), men han fick visst inte gå in. Nehej, synd för honom då, jag HAR ju verkligen ingen TV.

På plussidan har jag pluggat bra många timmar och sprungit sex kilometer på sisådär knappa 30 minuter idag. Det var bra jobbat, båda två. Dessutom var det alldeles fantastiskt skönt att springa, oj vad det behövdes. Oh, och jag har bokat hembiljett till imorgon kväll. Det är också guld.

Jag läser Maceij Zarembas nya artikelserie i DN "Hem till skolan" och inser plötligt exakt varför jag inte är lärare.

Jag är annars en sådan där lycklig människa som i vissa situationer känner att jag har ett kall, att jag hör hemma och är "wired" för en viss sorts uppgifter, har ett flow i vissa ögonblick. Alltid pedagogiska sådana. Att få stå inför en klass och leda, fråga, diskutera, lista ut nya sätt att tänka.... Att visa med penna och papper exakt varför arean av en triangel är basen gånger höjden genom 2, fundera över varför man på engelska säger att "it bugs me", och se hur glödlamporna tänds ovanför elevernas huvud och hur roligt det är att lära sig när man förstår, inte bara memorerar. Att läsa läxor med tonåringar eller lära ut segling och simning glada kollobarn. Att få bidra till den där fantastiska känslan av stolthet och glädje som infinner sig hos en människa som genom eget arbete och kraft lärt sig att göra något som han eller hon tidigare inte kunnat. Det är det absolut bästa jag vet.

Men när jag läser om skolan i DN, eller när jag pratar med vänner som är eller har varit lärare, då inser jag varför jag inte är det. Varför jag väljer bort den där glädjen och finner intresse i annat. Det är ganska skönt, på ett sätt. Att känna att jag har annat som jag (också) brinner för, och jag behöver inte gräma mig över vad jag inte gör. Samtidigt är det lite sorgligt. Jag vill ändå mena att lärande kan vara det absolut roligaste och mest givande en människa kan ägna sig åt. Det hade ju varit fantasiskt om vi kunde ge den upplevelsen till våra barn och unga.

Alltså, jag gissar aldrig rätt på första försöket när jag ska försöka komma ihåg lösenordet till bloggen. Det är lite komiskt, speciellt som jag varit inne varje dag i det senaste.

Fantastiska saker med att ha ett eget hem (från i förrgår):
Man kan baka och laga mat och stöka i köket en hel dag utan att störa en människa.
Man hittar alltid vad man letar efter, för det är alltid man själv som flyttat på det.
Man kan bjuda vänner på fika när och hur man vill.
Man kan sitta vid köksbordet till midnatt och låtsas att man kan teckna och prata med en vän och veta att ingen försöker sova i rummer brevid.
Man kan låsa sin dörr och stänga av sin telefon och var helt onåbar för världen.
Man kan vänta med disken, eller städa hela lägenheten från golv till tak, utan att någon blir irriterad eller någon annan sabbar ens ordning.
Man får låsa upp sin dörr på eftermiddagen och känna lugnet i kroppen som betyder att man är hemma.

Det finns fler saker. I grunden handlar det om att kunna välja vem man släpper in när och hur. Jag är nog en bubbelmänniska, även om jag älskar att ha folk omkring mig. Jag vill kunna bestämma själv.

Idag har jag kommit på hur man binder ihop olika ritde figuren i Word till en enda modell... Så att man kan flytta och förstora eller förminska alltihop på en gång. Det kanske inte låter så märkvärdigt, jag kan ana att det är något de flesta redan har koll på, men inte jag, så jag är ändå nöjd! Dessutom gör det att mitt teoretiska ramverk till uppsatsen, som sakta med säkert växer fram ur intet, ser mycket proffsigare ut. Och det är ju trevligt, speciellt när man känner att allt som får det man skriver att verka smart behövs =p.

Sitter och låtsas plugga. Det har varit svårt med både koncentrationen och motivationen de senaste veckorna, tror att jag behöver förändra något (mor säger att om något inte fungerar, ändra på det, vilken aspekt som helst, och se om det funkar bättre). Jag fnular på om det är arbetsmiljön jag behöver förändra, skolan känns inte längre som kunskapens källa utan snarare som stressens högborg. Sitta hemma med en kopp varmt te och en veteskorpa eller två känns mysigare, kanske kan jag också lyckas få det att bli effektivt? Dagliga rutiner är en annan sak man kan förändra, tänk om jag skulle börja träna på morgnarna, plugga för- och eftermiddag och spela klarinett på kvällarna istället för att plugga hela dan och sedan trycka in fritidsaktiviteterna där de får plats? Låter ju onekligen roligare, och roligt är ju ofta effektivt.

Att hitta nya former av avslappning och vila är ju också värdefullt. Dra igång yogan igen, den går som alltid i vågor, eller hitta på någon ny kreativ sysselsättning? Jag köpte faktisk pennor i olika hårdheter och ett ritblock häromdagen, jag som alltid sagt att jag itne har någon som helst konstnärlig ådra. Jag kände mig bara sugen på att sätta mig ner och verkligen fundera på ljus, perspektiv, skuggor och former. Vi får väl se om det blir något av. Jag vet att det bara är April, att halva terminen är kvar och att jag dessutom fick åka på semester förra helgen och inte borde klaga, men mitt medvetande och min kropp är helt enkelt inte på samma plats just nu.

Metodrapporten ska vara inne på tisdag. Jag kan inte påstå att jag har kommit särskilt långt, även om jag har ett hum om vad jag ska skriva, och jag borde nog få panik snart och börja råplugga. Men jag och F sitter hemma idag, och då finns det ju så mycket annat att göra.

Först måste man städa lite i köket, för jag kan inte koncentrera mig om jag sitter mitt i ett bombnedslag. Sedan är det ju dumt att vara hemma en hel dag (något som händer mig ytterst sällan) utan att uttnyttja den till att baka bröd eller tvätta eller något annat som kräver en längre stunds närvaro. Så jag bakar, ett bröd med mycket hög potential som jag hittat på själv. När sedan A skriver ett humoristiskt blogginlägg om ett surdegsbröd som är hårt nog att begå mord med, och C undrar om jag möjligen är intresserad av att få vildjäst på aprikoser, då är det kört. Jag kollar recept, letar böcker och smider planer.

Rapporten är glömd.

Men brödet blir nog gott =).

Alltså, jag är nog en av världens sämsta bloggare. Faktiskt. Inte för att det är något jag sätter stolthet i att vara bra på, men ändå. Har man en blogg borde man kanske skriva i den ibland. Eller?

Idag har jag haft ett långt samtal med en fantastisk människa, ätit en peruansk specialitet till middag och är nu synnerligen uttråkad. I min mening är det tre bra anledningar att blogga, de två första för att jag har något vettigt att säga, den sista för vad i hela fridens namn ska jag annars göra med all överflödig tid i mitt liv?

En vännina till mig från Utah-tiden kom hem från sin missionsresa i förra veckan. Jag hamnade idag i ett långt samtal med henne om att resa, återvända, vara annorlunda, våga och inte våga, sakna och längta, allt sån't där som kan komma upp när man har varit borta länge och plötsligt är hemma igen, utan att man riktigt hann förstå vad som hänt. Det fick mig att tänka på två saker. För det första hur många underbara vänner jag har utspridda över världen, och hur fantastiskt det är med de där som man kan säga hej till efter två, tre, fyra år och allt är fortfarande som vanligt. Det andra är att det där med resor är knepigt. Jag älskar dem ju, som ni vet, men det finns något otryggt i dem också. Inte för att man är otrygg på platsen eller för att saker inte ordnar sig, utan för att det alltid är lite läskigt att komma hem. Att inte riktigt veta vem man är i förhållande till sin omgivning längre, att ha förändrats till oigenkännlighet för dem som verkligen betyder något, att se sin värld med nya ögon, kanske inte lika okritiska, lika hemkära, lika självklara. Ibland undrar jag om det går att komma så långt bort hemifrån att man inte längre är hemma där. Och hur lång tid det tar att bli hemma igen, om man någonsin kan bli det. Jag tror att jag, samtidigt som jag är rädd för att fastna på samma plats, i samma liv, är lite rädd för att bli rotlös. Jag behöver nog rötter, en trygg plats, en hamn.

Medan blogginlägget vilade pratde jag med en till fantastisk människa, en som alltid har en förmåga att få mig att tänka till en extra gång och ofta att le stort. Idag kretsade tankarna kring det här med att våga avbryta, att inte vara så stolt och att inte tro att man "ger upp" eller "misslyckas" för att man inte slutför. Jag har nog långt kvar innan jag klarar att avbryta något jag förutsatt mig att göra utan kval, men jag ska lära mig! Det är något att kämpa för, varför ska man hålla på och göra färdigt saker som man inte mår bra av "bara för att"? Det finns ingen som blir gladare av det. Sedan säger jag inte att man ska ge upp vid minsta motgång, ingenting är roligt konstant, men ofta vet man skillnaden mellan en dipp och en konstant lågt nivå. Och är den låga nivån konstant så finns det ingen egennytta i att slutföra. Faktiskt.

Nu känns det lite udda att börja babbla om tacacho. Men det var otroligt gott, och här kommer receptet för den som vill försöka själv:

Ingredienser per person:
1 kokbanan (går även under namnen matbanan, mjölbanan mfl)
1/2 liten rödlök
1 liten klyfta vitlök
Salt
Ev någon kvartsdeciliter jordnötter

Utförande:
Skala o koka bananen tills den är mjuk. Dock inte överkokt, tänk potatis.
Mosa den sedan. I Peru gör man det med en stor trämortel, jag gör det med en gaffel, men då får man vara försiktig så att det itne blir för mosig, det ska mer bli grynigt.
Hacka löken och fräs tillsammans med vitlöken. När det är mjukt, salta och lägg i mosad banan och ev jordnötter (som då ska ha hackats eller mosats i mortel). Fräs under omrörning tills bananen fått lite (obs lite) färg. Man kan behöva hälla i mer olja.

Servera med ett stekt ägg (sunny side). Godast är det tycker jag om gulan får rinna ut över tacachon. Mmmm!!

(man kan ha hackad koriander i också.. och om man vill kan man låta bli att steka bananen och istället mosa ihop alltihop och göra bollar av det. Då tror jag att det heter nått annat... men det är lika gott!)

Rapportinlämning imorgon klockan 17.00. Jag är klar. Okej, jag överdriver, jag ska till skolan när jag har ätit lunch och skriva referenslista och infoga sidnummer, men i övrigt är jag klar. 'Skööönt' tänker ni, speciellt om ni är en klasskamrat som just nu sittero ch sliter sitt hår över formuleringar i slutsatsen eller vad som egentligen ska ingå i en executive summary. Ni har rätt, det är skönt. Skönt att slippa tänka mera, skänt att veta att när det väl är inlämnat finns det ingenting jag kan göra åt det mer, ingenting mer att stressa över.

Men det är rätt tråkigt också. Här sitter jag, nästan klar med min rapport, med inget bättre för mig än att fira, medan alla vännerna fortfarande skriver timmarna igenom. Vem ska fira med mig? Ingen. Vad ska jag göra för att fira? Kanske köpa en god bok och ligga nerbäddad och läsa hela kvällen. Det är ju mysigt, men ärligt talat, det är ju inte det man drömmer om när man redan suttit instängd och skrivit rapport och läst diverse böcker, PDF:er och folkrättsliga dokument i två veckor. Det får snarare mig att känna mig som en sällskapssjuk gammal dam. I kombination med den senaste tidens alltmer intensiva hemlängtan förbannar jag min egen snålhet och priset på flygbiljetter i samma andetag och önskar att jag hade låtit båda spela mindre roll.

Well well, det blir väl jul snart, hoppas jag.

Jaa, hemlängtan på hög nivå i helgen, saknar cirkusen, speciellt som jag vet att alla kommer hem till veckan. Tänk att man aldrig blir för gammal för att sakna sin máma och sin pápa och alla söta syskon. Det är rätt coolt ändå att man har så mycket kärlek i sig. Att den räcker till så många människor, och över så lång tid.

Jag kommer hem till jul i alla fall, och då ska vi mysa! Pepparkakor o glögg o lussebullar o knäck o kola och öppen spis o snögubbar.

Förresten är det tur när man längtar hem att man har en bit av hemma precis här, och kan baka bullar och dricka te och umgås och vara oensam när man behöver det som allra mest.

Min senaste stora lycka är att jag fått äran att spela klarinett i Umeå Musiksällskaps symfoniorkester. Ära kan det kanske inte tyckas, då inga inträdesprov eller andra färdighetskontroller avkrävdes mig, men ära vill jag påstå att det är, då ensembeln består av en samling musiker av så hög rang att jag till en början kände mig en smula överväldigad. Ringrostig och ambissvag trasslade jag mig igenom första repetitionen med fler fel än rätt i fingersättning och dynamik, och kom hem lycklig i själen men lätt förskrämd.

Jag ska inte säga att rädslan alldeles släppt. En sådan besvikelse om jag skulle bli tvungen att erkänna för mig själv att jag faktiskt inte platsade, inte så mycket för att jag har ett behov av att vara en lysande musiker utan för att jag har ett behov av luften i orkestersalen, av stämningen innan konsert, av svart klänning och klingade A. Inte orädd, således, men något lugnare efter en veckas regelbunden hemmarepitition. Fingrarna minns och hittar tillbaka, läpparna härdas, och tungan blir mindre och mindre oformlig. Det känns möjligt, det känns inom räckhåll. Jag kommer aldrig att bli en virtous, men kanske är det just i detta glädjen ligger. För i musiken finns ingen prestationsångest, där är jag alltigenom glad och nöjd och tacksam bara över att få vara en del. Bara över att ha noter att öva på när jag kommer hem från skolan och bara av att veta att imorgon kväll kommer jag att sitta där igen, en liten liten del i något alldeles fantastiskt.

Mmm, det var ett tag sedan... Ett halvår, eller så, haha. Och inte kan jag lova att det kommer att bli bättre framåver, jag fick bara lust, just nu.

Jag sitter i min drömda etta. 33 kvm, och alldeles mitt eget. Fortfarande lite ostädat och rörigt, med flyttkartonger mot väggen och saker utan egen plats på bord och bokhyllor, men det är ändå redan hemma. Ändå redan lugnt och avslappnat och fint och mysigt och mitt och Hemma. Jag får precis plats med ett kök med ett klaffbord, mina vardagsrumsmöbler från Sollet och en sovalkov. Vad mer behöver man? En balkong kanske, men det har jag också. Området är lugnt och vackert, ett stenkast från Nydalasjön, det går cykelbanor överallt och bussen går precis utanför dörren.

Det blev ingen sommar i Umeå. Istället blev det kollosommar på Vätö, med lek och stoj, förtroenden och ansvar, detaljer och planering, spex och bus. En helt fantastisk sommar, så mycket sommar. Mer sommar än jag haft på många år. Det är jag tacksam över.

Precis som jag är tacksam över att jag nu sitter här, i lugnet och tystanden i min alldeles egen etta i min nya stad, med en spännande höst med fantastiska kurser framför mig. Kylskåpet är fullt, det jäser surdeg i skåpet ovanför och på köksbänken står det bönor i blöt. Jag är trött och stum i musklerna efter långpromenaden till affären och har tusen planer, tankar och funderingar i huvudet. Kan livet bli mycket bättre?

Idag har det grubblats. Inte på det där destruktiva sättet som jag gör ibland, utan mera i största allmänhet. På Umeå. På sommaren. På relationen. Jag kan inte påstå att jag egentligen kommit fram till något, utom då kanske att tankeexperimentet att flytta till Umeå redan till sommaren känns mer och mer lockande. Utsikterna att få en egen lägenhet blir betydligt bättre, det finns ett boende jag skulle vilja sommarjobba på, och det är långt ifrån allt annat, allt det jag är less på och behöver komma bort ifrån. Tjaa, varför inte. Det enda kruxet är väl att kajaken såväl som jollarna bor i Grisslehamn, och det är ju dem jag vill tillbringa min lediga tid med. Men det är mindre viktigt om jag får ett jobb jag verkligen vill ha över sommaren. Om jag får jobba med sådant jag verkligen brinner för.

Imorgon ska jag ringa Becca, skulle gjort det idag, men tappade bort tiden. Be om anställningsintyg, fråga om hon vill vara referens. Det ska nog gå.

Det var väl det jag kom fram till, och inte mycket mer. Jag kan alldeles se mig själv i Umeå, faktiskt, det är inte allt svårt. I min drömda etta. Mitt eget lilla hem, för första gången någonsin, det värker i mig efter det. Jag funderar på om jag inte till och med kan tänka mig att sökajobb på ett ICA eller ett Coop eller vad som helst, om det är i Umeå. Det är en tanke, i alla fall.

Fredrik är i Umeå, Tone och Lovisa i Stockholm, och Linn i nån norrlänsk småort och spelar innebandy. I Sollefteå är jag. Så har det nu varit sedan igår mitt på dagen, ungefär, jag är ensam för första gången på jag vet ärligt talat inte hur länge. Jag menar, ensam som i att det egentligen inte finns någon annanstans att gå eller någon annan människa att träffa just nu. Och sanningen är att det är alldeles fantastiskt skönt.

Jag började redan i torsdags kväll med att rensa ur gamla tidningsställ. Sedan har det bara rullat på. Rensat skrivbord, lådor och sängbord, bäddat om i sängen, sorterat in alla nya böcker i bokstavsordning i bokhyllan, satt in anteckningar och tentor i för detta avsedda pärmar, suddat griffeltavlan och skrivit nytt, sopat golvet, torkat och dammat, tvättat fyra maskiner, vikt tvätt, hängt in i garderoben, skrivit simschema, uppdaterat mitt cv, skrivit personligt brev till en eventuell arbetgivare, förberett en övningspärm till simskolan, möblerat om lite, placerat ut ljusstakar på trevliga platser i rummet, kokat och fryst in bönor, diskat, torkat av spisen, gjort matlådor, färgat håret....

Det är skönt, jag behöver sådana här dagar ibland. Rycka-upp-mig-dagar, liksom. Och jag behöver egentiden. För att hinna göra sån't, för att hinna återhämta mig, och för att hinna få lite struktur. Jag längtar något helt oerhört efter min etta i Umeå, där det finns tydliga gränser mellan mitt och andras, mellan tid ensam och social tid. Men för tillfället är det alldeles fantastiskt fint på mitt rum, och det duger bra =D.

Imorgon åker vi till Åre, och då kan jag nog glömma egentiden för en vecka, men ojojoj så roligt det ska bli! Fem långa dagar med bara snö, vänner och semester. Tjohooooo, är allt jag har att säga om det =D!

I måndags skrevs tentan som varit orosmoment de senaste veckorna, och även om det inte var en höjdare i sig, var det skönt att känna att det är över.

I tisdags kväll premiäråkte vi i backen. Underbara underbara. Ska nog kanske gå igen ikväll, om jag orkar och hinner.

I kväll tror jag att det blir egentidsbehovet som för styra. Det ska bli skönt.

Annars lite tufft just nu, magkatarr, långa dagar, lite klaustrofobi. Men det brukar ge med sig bara man tar hand om sig lite, så jag återkommer pigg och glad imorgon eller så.

Vi har varit i skogen och lekt hela veckan. Fått sova hemma, men annars tillbringat hela dagarna i sjukvårdstält och på basläger på Högberget. Bistått MSB och klassen undr med inspel på fältveckan och haft alldeles fantastiskt roligt. Kul att spela teater, speciellt när man får improvisera. Jag tycker att det är svårt att gå in i en roll om jag har förmemorerade repliker och sån't att hålla mig till, det brukar kännas som om jag koncentrerar mig så mycket på vad jag ska säga att jag faller ur rollen och säger det som mig själv istället. Bättre då att bara ha en roll och reagera helt naturligt utifrån den rollen. Den här veckan har jag spelat livvakt åt en lokal korrupt politiker, och roat mig med att vara stenhård och ibland omåttligt oförskämd. Hoppas att jag inte trampat på alltför många ömma tår =p.

Bloggen ligger som vanligt på is flera veckor i taget, och sedan sist har jag varit i Örebro i några dagar. Jättetrevligt, och med höjdpunkten att få gå ut på en trevlig restaurant och äta god mat och dricka gott vin och konversera i många timmar. Det är inte ofta man lyckas med det i Sollefteå, så det var verkligen lyx.

Sedan tillbaka i Sollefteå, allt som vanligt. Jag har fått mani på att sticka, har precis avslutat ett par vantar, är halvvägs igenom en matchande mössa, och har köpt garn och stickor till nästa projekt: ett par raggsockor. Det enda tråkiga är att det i längden blir ett ganska dyrt nöje. Man tänker sig att man ska spara pengar på att sticka själv, men det gör man nog inte egentligen. Å andra sidan är det roligt, och personligt, så det är rätt okej att det kostar några kronor extra.

Jag måste väl återgå till böckerna, i vanlig ordning får bloggen ett uppsving när jag släpar något annat, i det här fallet tentaplugg.