Jiaqi

Tentan är över, jag tror till och med att det gick ganska bra. Jag har fixat det sista inför simskolestarten idag. Jag har bokat tvättid, men inte förrän imorrn. Så nu har jag ingenting jag måste göra. Alls. Visst, jag borde säkert städa, jag borde säkert diska, jag borde säkert ta tag i alla de där sakerna som jag inte gjort under tentaveckan. Men det är helt och hållet mitt beslut om jag gör det, eller väljer att bo i kaos en dag till. Jag skulle, rent hypotetiskt, kunna gå och lägga  mig, och inte kliva upp igen förrän på söndag, när det är dags att packa inför fältveckan. Jag skulle, rent hypotetiskt, kunna ta första bästa tåg söderut. Jag skulle, rent hypotetiskt, kunna spela klarinett tills läpparna domnar, lyssna på musik tills jag får tinnitus, läsa en hel roman. Utan att behöva känna den minsta lilla stress. Det är så sjuuuuukt skönt.

Jag har redan utnyttjat lite tid. Sovit en stund. Varit och gymmat med Lovisa. Läst lite mail, bloggat lite. Och just nu är jag helt och hållet nöjd med att bara sitta här, ta djupa andetag, lyssna på rumskamraten som lagar middag utanför, knappa lite på datorn, och bara njuta av att leva och att finnas till.

Välkommen till andra sidan =).

Imorgon klockan nio gäller det! Vad sitter jag då här och bloggar för? Pluggat fem intensiva timmar utan någon paus, så nu var jag tvungen att släppa allt en sekund. Eller två. Var påväg att posta en gammal dikt om ångest, men det verkade lite för dramatisk. 16-årsdramatisk. Jag vill skriiiiiva! Jag postar den här istället, om frustrationen att inte kunna uttrycka sig:

Words

I want words that drip from the tip of my tounge Forming clear, transparent puddles by my feet I want words that crawl under your skin Filtering your veins on the way to your heart To permanently reshape it I want words that mend, that heal, that matter I want words that rip, that tear, that open eyes I want words that leap through the air Landing with burning precision Never to be forgotten

Den var också dramatisk. Det fanns dock en gång när jag tyckte att det var riktigt bra. När jag var 16. Kanske 17. Jaja, det duger för tillfället. Hem och sova lite, plugga lite till, kanske hinna träna, plugga lite till, sova.... Till skolan imorgon bitti och skrivaskrivaskriva på det där galna sättet man gör för en salstenta, och sedan PUH, är det över. Då ska jag sova. Och träna. Och spela klarinett. Och kanske ha ett litet spanskfika på lördag?

Kram på er, håll tummarna.