Fungerar
Jag har, bortsett från det, kommit på en sak. Jag förstår inte ondska. Vi tittade på Blood Diamond i söndags, och jag förstår inte. Med hjärnan kan jag göra hur fina analyser som helst av hur extremism och hat och våld uppstår i ett samhälle, och jag inser ju även med hjärtat att det händer, annars skulle jag inte gråta som jag gör, eller bli tom och arg och förtvivlad. Men innerst inne förstår jag inte vad det är som driver människor att förgöra andra människor. Det finns imig en tro på godheten och skönheten i alla människor. Och jag menar alla.
Jag antar att slutdiskussionen hamnar ungefär såhär: Antingen är människor typ biologiskt/genetiskt programmerade till våld, och samhället och kulturen har bara konstruerat bort det beteendet i fredliga samhällen. Det skulle innebära att konflikter och våld hela tiden är latent i alla samhällen. Det andra alternativet är att människor är i grunden goda och medkännande, men att vissa extrema situationer får dem att gå emot den naturliga instinken. Det innebär i så fall att längvarig, hållbar och positiv fred är möjlig i alla samhällen, om vi bara finner ett sätt att förstå varandra och ta till vara på det goda inom oss.
Det är bara att själv tänka på vilka olika konsekvenser de två grundsynsätten får för hur man hanterar konflikter och bemöter människor i utvecklade våldskulturer (t.ex. inbördeskrig), och vad det sedan får för möjliga konsekvenser. Nästan lite obehagligt. jag tar tillbaka, jag tycker definitivt att det är obehagligt, och inte så lite heller.
Nu ska jag sova, gonatt.
Lingonbröd
Jag har tänkt på att det är ganska synd om de fyra tappra själar som är inne och ser efter om jag har skrivit något nytt i stort sett varenda dag. Det måste nästan vara så att det är samma fyra människor varje dag, för det är inte så många fler än så som läser den här bloggen, och jag räknar med att några av dem som läser bevakar den, så att de slipper kolla så ofta... Men de stackars fyra själar som håller uppe statistiken även de långa perioder när jag inte skriver ett enda ord, dem är det synd om. Nu har jag tipsat dem också om att man kan bevaka, det skulle jag inte ha gjort.
Jag har precis bakat tre grova lingonbröd. Det har jag aldrig gjort förut, men de blev hela fantastiskt goda. Vi har lämnat in vårt stora grupparbete idag, och jag behövde ägna mig åt något långsamt. Då är matlagning och bak nästan det absolut bästa man kan göra. Lovisa och jag lagade potatis-och purjolökssoppa också. Jag ska bli Slow food-anhängare på riktigt tror jag, typ börja gå på slow food-mässor och sånt. Vi ses där.
En gång pluggis...
Jag har kommit fram till att jag nog innerst inne VILL vara en pluggis. För jag gör hela tiden saker, även om det inte är planerat, som befäster just den rollen. Speciellt säger jag saker som avslöjar mig, heeeeela tiden, saker som egentligen lika gärna skulle kunna lämnas osagda. Jag tänker på när vi läste psykologi på gymnasiet, om hur man alltid försöker få verkligen och självbilden att passa ihop, för annars råkar man ut för något slags identitetskris. jag har alltid varit en pluggis, jag ser mig själv som en pluggis, och jag förväntar mig att alla andra ska se mig på det sättet. Alltså gör jag omedvetet saker som för verkligheten att passa in i de förväntningarna. det stör mig ibland, eftersom jag önskar att jag kunde känna mig lika bekväm och nöjd i en annan roll, men det är nog bara att acceptera. jag har ju faktsitk försökt på allvar en gång, i Barcelona, att vara den jag trodde att jag vill vara, men det slutade ändå med att jag kände mig som lyckligast när jag och Marlene satt på bilblioteket och pluggade åtta timmar om dagen.
Lovisa och jag har idag bestämt oss för att bli disciplinerade. ekvationen ser ut såhär: Mera effektivt pluggt=mera (och bättre) fritid. Typ... Det dumma med föreläsningsfria dagar är att man sover bort det mesta av dem. Om man istället bestämde sig för att gå upp och börja plugga klockan åtta varje morgon och verkligen gjorde det till rutin, precis som om man gick till vilket jobb som helst, så skulle man ju ha pluggat klart sina timmar varje dag någon gång tidigt på eftermiddagen, och sedan kunna ha helt skuldfri, skön fritid hela eftermiddagarna, och dessutom hela helgerna. Vi har två killar i klassen över oss som jobbar såhär, och de lyckas läsa en och en halv heltid och ändå alltid ha tid över att gå på alla fester och annat mys. Det är rätt inspirerande att snacka med dem. Så Lovisa och jag tänkte börja på tisdag (måndag eftermiddag lämnar vi in ett grupparbete, så den här veckan har man hela tiden varit beroende av andra, då funkar det inte så bra). Lycka oss till!
Igår kväll var jag på första aktiviteten med integrationsgruppen, vi var och bowlade, sex av oss från RKUF och ett gång grabbar från ett asylboende här i stan. Det var så himla roligt!! Jag vet någonstans innerst inne att jag ska jobba med ungdomar, det är där jag hör hemma, och det bekräftades verkligen igår. Nu längtar jag redan till nästa gång, och grämer mig över att jag inte får vara med oftare, eftersom vi är så många i gruppen, =).
Lovisa kommer hit klockan åtta imorgon för att plugga, (wohoo!) så jag ska nog sova nu. Natti!
Busigt
Jag måste åka tillbaka imorgon, och jag borde, rent tekniskt sett, inte ha åkt överhuvudtaget. Men min själ behövde det. Jag älskar mitt liv i Sollefteå. Mina vänner där, studierna, mitt rum som jag håller på att pula med för att få det precis som jag vill ha det. Alltihop är helt underbart. Men det kommer så otroligt nära ibland. Det är svårt att komma bort, ens för ett litet tag. Ibland behöver man få distans. Se sitt eget liv lite utifrån. Och när vi rullade söderut igår kände jag hur luften blev friskare, axlarna lättare.
Hej och hejdå, vackra Roslag, och tack.
Karusell
Hj'lp vad det snurrar just nu, det är så att man blir alldeles yr i huvudet. Det händer saker hela tiden, vilket måste ha märkts på min talande tystnad här på bloggen de senaste veckorna. Jag hinner liksom aldrig sätta mig ner och reflektera över mitt liv, jag är alldeles för upptagen med att leva det. Och det är ju bra, till största delen, väldigt bra. Men just nu är jag trött på det, jag vill ha lugn och ro och givande samtal och mycket egentid. Tskigt då att de närmaste två veckorna kommer att gå till mkt stor del till ett grupparbete i skolan. Jag hatar grupparbeten.
Egentligen är jag alldeles för glad för att skriva såhär deprimerande saker. Vi har påbörjat ett nytt kursmoment, med underrubriken "konflikter i världen". Det är helt sjukt intressant, jag älskar kurslitteraturen, vilket itne är helt fel. I tisdags var jag så lycklig åt att vara den jag var och få läsa det jag läste att jag var tvungen att ringa hem och prata av mig, =D.
Det handlar mycket om "nya krig" i sig en deprimerande företeelse, men också om konfliktlösning och mäjliga sätt att angripa de problem som världssamfundet ställs inför. Och eftersom jag är en positiv på gränsen till naiv liten tös så blir jag alldeles glad och hoppfull av att läsa om vissa saker. Visste ni till exempel att det fanns hutuer och tutsier i Rwanda under folkmordet som kallade sig "hutsier" och vägrade delta i våldet på någon sida? Eller att det i Bosnien-Hercegovina fanns orter där man lyckades hålla kvar en gemensam, multietnisk kultur genom hela kriget? Det är hoppfullt, det är vackert, och jag blir alldeles rörd när jag läser det.
Haha, jag diskuterade en hel kväll i fredags med en riktig cyniker, som var övertygad om att människan var i grunden ond och att alla handlingar var själviska och allt det där vanliga tugget som jag som naiv optimist inte orkar med. Som tur var hade jag en kompis som med jämna mellanrum skakade om mig och påminde mig om att det finns gott och att världen går att förändra. Utom honom hade jag nog brutit ihop alldeles =P.
Vad mer? Mamma har varit här och hälsat på, hon kom igår och åkte idag, på väg upp till Umeå för skolkuratorsdagar. Det var mysigt, det var roligt att visa henne Sollefteå, presentera henne för lite vänner och så. Och så lagade vi världens godaste middag för tjejkompisarna här på Källsta igår, ungsbakad lax (m färsk citronmeliss) med potatisgratäng (m rosmarin) och ojojoj... Det blir liksom något annat, mera en "riktig måltid" när man lagar till många och så... Och när man har hela stycken kött eller fisk, det har jag typ aldrig här. Mums.
Nu ska jag nog ta och gå och lägga mig, föreläsningar imorgon, och även om det här momentet är galet intressant så är det också sjuuuukt mycket att läsa hela tiden, så jag får typ dåligt samvete för all tid jag inte ägnar åt böckerna. Godnatt, säger jag nu, vi hörs förhoppningsvis om mindre än 11 dagar, den här gången. Kram!
Släpkväll
Nu ska jag nog ha lite egentid, skriva lite dagbok, lyssna på musik, mysa i "min" (dvs. Christinas, den är lånad) nya soffa... Hoppas ni får det lika bra som jag!
Kraamar
Ps. Jag gjorde en typisk Stella i helgen. Hanna bor tillsammans med Martin och Shanti, ett par i 07:an, men kommer att flytta hit till min lägenhet istället. Jag tog för givet att hon hade berättat det för sina nuvarandra kombos, och nämnde det i förbigående för Shanti, varpå Shanti säger "Vaddä, vilken Hanna? Ska Hanna som bor med OSS flytta??" Sjukt konstig stämning det blir då =P.
