Jiaqi

Jag har suttit fram till nu och pratat med en kompis från klassen. Hon är så himla häftig, det är som att lagren aldrig tar slut, varje gång vi pratas vid växer hon lite i mina ögon, och jag ser att det finns mer än vad jag såg innan. Fantastiskt spännande och intressant är hon, jag hoppas att vi fortsätter trivas ihop.

Jag måste nu kläcka min nyhet, som jag tror att alla de som möjligen läser det här regelbundet redan vet på andra vägar. I månadsskiftet februari-mars får Stockholm ett av mig mycket efterlängtat besök: Sergei kommer till stan!! Naturligtvis ska jag ner från mitt kalla Norrland och säga hej, och jag ser så sjukt mycket fram emot det. Länge leve vänskapsrelationer som inte tid och avstånd biter på, och alla relationer som sträcker sig över kulturella gränser.

Det är något visst med dem.

Efter tio dagar på uppdrag i republiken Criseland är jag åter i Sollefteå. Jag ser tillbaka på en coh en halv vecka som om det var två månader, och minnesbilder av kidnappningar, skottlossning, etniska konflikter, berusade unicefare, brandinspektörer som extraknäcker som hallickar och brinnande bilar med skadade FN-anställda snurrar i mitt huvud.

Jag är ytterst tacksam för att jag fick chansen att vara med om den senaste veckan. Upplevelsebaserat lärande visar sig än en gång överlägset trasitionellt plugg. Att bli utsatt för nya, utmanande situationer visar sig än en gång vara min största källa till tillfredsställelse. En vän påstod igår att alla människor berusar sig på något sätt, till och med behöver någon slags berusning. Jag ville säga emot, men jag antar att det beror på vart man drar gränsen för berusning. Jag blir berusad på livet, på utmaningar, på ny kunskap, på stress och på adrenalin. Det stiger mig åt huvudet ibland som vilken drog som helst, tills jag skrattar av ingen annan anledning än att jag inte kan låta bli, och det känns som om varje andetag jag drar skickar strömmar av glädje genom hela min kropp. Och den berusningen behöver jag. Alla som känner mig vet att jag blir helt odräglig om jag inte får den, lättirriterad, deppig, inaktiv, frustrerad.

En tankeställare så god som någon.

Jag blev hemskt glad när jag kom hem och såg att jag saknats. Tack =). Jag har inte hunnit sakna nån alls, men jag är glad att vara tillbaka, och vi får höras på en mera personlig basis snart snart snart, allihop!

Kram!

Alltså, jag längtar HEM till Sollefteå. Är det ett sjukdomstecken?

Imorgon ska jag till Sthlm och gå på muséer med min söta bror och Hanna. Först på Nationalmuseum, deras tillfälliga utställning Lura ögat, och sedan kanske på Moderna, om vi hinner och orkar. Där ska vi se Dröm och revolution, eller vad det hette,, Max Ernst i alla fall. Det ska bli fantastiskt roligt, det var alldeles för länge sedan jag var på konstmuseum, det är ju något av det roligaste jag vet! Det är ju tur att man inte är en nörd, i alla fall, LÅL.

Kram på er!!

Klockan är två, ganska exakt, och det är 2009. Jag har inte lovat något inför det nya året, jag håller det ändå aldrig, men jag har några önskningar. Jag önskar att bli bättre på att se alla vinklar av saker innan jag fattar beslut. Jag önskar mig tillit till mig själv och mina känslor och tankar. Och jag önskar mig svar på sinnesrobönen.

Alla de här sakerna är det upp till mig att åstadkomma, jag vet det. Jag får stöd längs hela vägen, men det är upp till mig att gå den. Så det kanske är ett löfte i alla fall, ett löfte att själv göra allt för att mina önskningar ska gå i uppfyllelse.

Den vackraste bön jag känner får därför inleda det nya året.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
Ge mig mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden

Gonatt på er, och jag hoppas av hela mitt hjärta att ni får ett fantastiskt 2009!