Jiaqi

Jag kom på en sak till att sätta på pränt. Johannes frågade mig vad jag tyckte om apoteksmonopolet, och vi hamnade i en diskussion om det mycket moderna fenomenet att lindra symptomen istället för att ta reda på vad det är som är fel. Det var intressant, och jag är en hängiven anhängare av åsikten att vi skulle må bättre om vi åt mindre piller (även sådana enkla saker som alvedon och novalucol), men jag vet inte om det kommer att spela så stor roll om apoteksmonopolet försvinner... Redan nu bunkrar ju människor upp med sånna vanliga, receptfria läkemedel som värktabletter och magkatarrmedicin, kommer det verkligen att göra skillnad om man köper det på apoteket eller på ica? Kanske, eftersom det blir ännu mera lättillgängligt, men jag undrar om det inte är något helt annat än ett läkemedelsmonopol som måste till för att få tillstånd en förändring.

Jag tror att vi har tappat länken mellan kropp och själ i vårt samhälle idag, och jag tror att det har att göra med det moderna tänkandet som sådant. Om något är trasigt: laga det. Använd Vetenskapen och Tekniken, var Objektiv och Logisk... Människor ska fungera på samma sätt som alla de tekniska underverk vi skapar, vara effektiva. Som väloljade maskiner utan en inre värld, där alla problem är konkreta och överskådliga, och inte finns, eller åtminstone är oviktiga, så länge de inte skapar störningar i produktionen.

Men människor fungerar inte så. Att döda symptomen till ett tillstånd ändrar inte tillståndet, för det första, för det andra får det oss att tro att tillståndet har ändrats, och tillåter oss därmed att sluta tänka på det. Jag är helt övertygad om att det är farligt. Har man vätskebrist (en mycket vanlig orsak till huvudvärk) är det inte meningen att man ska äta en alvedon, meningen är att man ska dricka ett glas vatten. När vi avlägsnar symptomen utan att lösa problemet gör vi oss själva en otjänst, inte minst för att ett tillstånd kan tillåtas gå mycket längre, och vi bli mycket sjukare, än vad det hade behövt göra. Hur många människor är det inte som jobbar alldeles för hårt, för att de inte tycker sig ha tid att ta paus, och istället blir utbrända och inte kan jobba alls på månader eller år? Eller som går omkring med någon skada (senast en kompis med ett avslitet ledband i foten) och äter värktabletter när det blir för illa, istället för att gå till läkare?

En annan sak jag tror att vi missar är att vår kropp ofta är vår själs sätt att tala om att något inte är som det ska, och vice versa. En obalans i kroppen har ofta sin motsvarighet i en obalans i själen, om detta är jag helt övertygad. Vi mår psykiskt dåligt om vi är sjuka eller inte tar hand om våra kroppar, och vi mår fysiskt dåligt när vi inte tar hand om våra sinnen. Om vi vågade lyssna inåt, både på våra kroppar och våra själar, så skulle vi med allra största sannolikhet finna saker vi inte själva visste fanns där, och genom att lära känna oss själva lite bättre bli helare, friskare och tryggare människor. Vi stannar upp för lite, helt enkelt. Man blir inte sjuk av ingen anledning alls, inte heller känner man sig deppig, ensam eller sover dåligt av ingen anledning alls. Men lösningen är inte att äta en tablett och låtsas som det regnar, lösningen är att stanna upp och ställa en fråga: Vad är det i mitt liv just nu som får mig att känna just det här? Precis som vi borde stanna upp de dagar vi känner oss riktigt lyckliga, friska och starka, och fråga vad det är som får oss att känna oss så.

Vi består inte av två separata delar, utan av en helhet. Jag ville bara påminna om det.

Jag sitter med benen i kors på mig säng, iförd ett par nya, egensydda linnebyxor. Snygga blev de också, så jag är mäkta stolt över mig själv! Jag är inne i en sömnadsfas, känner jag, och har ägnat morgonen åt att färdigställa lite sånna där små projekt som man borde ha gjort för länge sedan, som att laga jeans och sy färdigt linnebyxor... Igår, eller var det i förrgår, lagade jag en jacka åt Clara, och någon vecka tidigare två par byxor åt Fredrik. Sin houdini vågade han inte anförtro mig, den får Lovisa laga när hon kommer tillbaka från sin semester , haha. Det vore mysigt att sy en sommarklänning... jag vet att det är långt kvar, alltså, men ändå... En grön... En riktigt ärtgrön, en sån färg som min mamma kallar "gräslig" =).

Pratat med Kajsa och skrivit till Orlando, det kanske inte blir mycket tillfälle att bära en ärtgrön sommarklänning i år, det verkar finnas goda chanser att sommaren tillbringas i en liten djungelby i Peru. Tjohoo, är allt jag har att säga om det!

Ebbe och Johannes kom precis på besök, och stannade och fikade och pratade ett par timmar. Det är en sak som jag verkligen gillar med att bo här, att folk bara kommer över, utan förvarning och utan krav och press, sätter sig i köket ett tag, snackar lite skit... Man behöver inte göra nånting varenda gång man ses, utan mestadelen av tiden bara är man, fast på samma plats =).

Speciellt mysigt är livet så här mellan kurser, när det känns som att man har all tid i världen att göra precis vad man vill!

Jag sitter och triggar ett krig. Ett ritkigt storkrig på Afrikas horn. Etiopien, Eritrea, Djibouti... Somalia och Sudan borde inte heller vara omöjliga, med lite trixande. Och om Sudan blir inblandat åker nog Tchad också med, ska ni se.

Det låter ju rätt makabert, men faktum är att jag suttit hela morgonen vid min dator och hittat på orsaker för två eller flera av dessa stater att råka i krig med varandra. Dessutom ska jag tänka ut precis hur de krigar; vilka vapen de använder, vad de har för taktik, vem som gör rätt och vem som gör fel... Det är hemtentamen i sista momenten i Freds- och konfliktstudier A, och förutom att vara makaber är uppgiften knölig men intressant. Minst tusen människor per år ska dö, och jag har redan lyckats ha ihjäl närmare tjugo tusen, så jag ligger bra till. Nästa steg är att vara rådgivare åt det internationella samfundet i fråga om konflikten. Det hade ju varit roligt om man varit Ph.D eller nått, men som förstaårsstudent måste jag erkänna att jag inte riktigt känner mig i position att uttala mig. Men skriver jag det på tentan får jag nog IG.

Åter till uppgiften... Om jag skulle ta och bränna lite byar, kanske?

Jag har skrapsår på vänster hand och vänster knä. Breda fåror i huden, orsakade av grus, fastsfrusna i isen med vassa kanter ovanför ytan, precis där jag halkade och föll för en timma sedan. Jag är så trött och stressad just nu att smärtan egentligen får mig att vilja sätta mig i ett hörn och gråta, men om det inte hade varit så tror jag att jag hade tyckt om det. Skrapsår är ju egentligen ett alldeles ultimat vårtecken, tycker ni inte det?

Det är vår i Sollefteå. Norrlänningarna varnar om att det bara är tillfälligt, det kommer att bli kallt igen, världen kommer återigen att frysa till is och snön täcka de fläckar barmark som tittat fram den senaste veckan. Men jag orkar inte lyssna, så jag tar glatt ut segern i förskott. Skrattar åt solglittret i alla smältvattenpölar, joggar på egen risk längs isiga trottoarer, sover med balkongdörren på glänt och vaknar klockan sex på morgonen med rummet badande i ljus.

Nog kommer det är bli en baksmälla utan dess like när vintern slår tillbaka, men just precis nu är jag just precis lycklig, och det räcker.