Jiaqi

Jag kom på en sak till att sätta på pränt. Johannes frågade mig vad jag tyckte om apoteksmonopolet, och vi hamnade i en diskussion om det mycket moderna fenomenet att lindra symptomen istället för att ta reda på vad det är som är fel. Det var intressant, och jag är en hängiven anhängare av åsikten att vi skulle må bättre om vi åt mindre piller (även sådana enkla saker som alvedon och novalucol), men jag vet inte om det kommer att spela så stor roll om apoteksmonopolet försvinner... Redan nu bunkrar ju människor upp med sånna vanliga, receptfria läkemedel som värktabletter och magkatarrmedicin, kommer det verkligen att göra skillnad om man köper det på apoteket eller på ica? Kanske, eftersom det blir ännu mera lättillgängligt, men jag undrar om det inte är något helt annat än ett läkemedelsmonopol som måste till för att få tillstånd en förändring.

Jag tror att vi har tappat länken mellan kropp och själ i vårt samhälle idag, och jag tror att det har att göra med det moderna tänkandet som sådant. Om något är trasigt: laga det. Använd Vetenskapen och Tekniken, var Objektiv och Logisk... Människor ska fungera på samma sätt som alla de tekniska underverk vi skapar, vara effektiva. Som väloljade maskiner utan en inre värld, där alla problem är konkreta och överskådliga, och inte finns, eller åtminstone är oviktiga, så länge de inte skapar störningar i produktionen.

Men människor fungerar inte så. Att döda symptomen till ett tillstånd ändrar inte tillståndet, för det första, för det andra får det oss att tro att tillståndet har ändrats, och tillåter oss därmed att sluta tänka på det. Jag är helt övertygad om att det är farligt. Har man vätskebrist (en mycket vanlig orsak till huvudvärk) är det inte meningen att man ska äta en alvedon, meningen är att man ska dricka ett glas vatten. När vi avlägsnar symptomen utan att lösa problemet gör vi oss själva en otjänst, inte minst för att ett tillstånd kan tillåtas gå mycket längre, och vi bli mycket sjukare, än vad det hade behövt göra. Hur många människor är det inte som jobbar alldeles för hårt, för att de inte tycker sig ha tid att ta paus, och istället blir utbrända och inte kan jobba alls på månader eller år? Eller som går omkring med någon skada (senast en kompis med ett avslitet ledband i foten) och äter värktabletter när det blir för illa, istället för att gå till läkare?

En annan sak jag tror att vi missar är att vår kropp ofta är vår själs sätt att tala om att något inte är som det ska, och vice versa. En obalans i kroppen har ofta sin motsvarighet i en obalans i själen, om detta är jag helt övertygad. Vi mår psykiskt dåligt om vi är sjuka eller inte tar hand om våra kroppar, och vi mår fysiskt dåligt när vi inte tar hand om våra sinnen. Om vi vågade lyssna inåt, både på våra kroppar och våra själar, så skulle vi med allra största sannolikhet finna saker vi inte själva visste fanns där, och genom att lära känna oss själva lite bättre bli helare, friskare och tryggare människor. Vi stannar upp för lite, helt enkelt. Man blir inte sjuk av ingen anledning alls, inte heller känner man sig deppig, ensam eller sover dåligt av ingen anledning alls. Men lösningen är inte att äta en tablett och låtsas som det regnar, lösningen är att stanna upp och ställa en fråga: Vad är det i mitt liv just nu som får mig att känna just det här? Precis som vi borde stanna upp de dagar vi känner oss riktigt lyckliga, friska och starka, och fråga vad det är som får oss att känna oss så.

Vi består inte av två separata delar, utan av en helhet. Jag ville bara påminna om det.