Reklam för vad?
Man skulle också kunna spekulera i att det är Björklunds sätt att visa att svenska skolan verkligen behöver en uppryckning.
Gonatt.
Ps. Sanna: "Men alltså, jag var seriös när jag sa det... Som att jag måste tänka efter själv."
Tårtkalas
Idag har jag varit på tårtkalas. Det har man för få av, tycker jag. Jag tror att jag också måste ha ett nångång snart. Eller i alla fall ett eftermiddagsfika för att inviga mina nya möbler. Nu verkar det som om jag kanske kan få köpa en billig soffa av en tjej också, då blir det ännu bättre. Då måste jag nog möblera om lite, men det är ju bara kul =).
Jag är rädd att jag inte kommer att börja prata norrlänska, som jag vet att många av er annars har sett fram emot att höra, det är nämligen inte någon majoritet norrlänningar på programmet. Istället har jag just nu lagt mig till med någon härlig blandning av alla dialekter jag hör här uppe, och låter nog inte som om jag kom från någonstans alls i Sverige.
Imorgon börjar skolan, och med den det riktiga livet, antar jag. Det ska bli grymt skoj.
ta hand
Vuxenpoäng
Jag har satt tassar på mina möbler. Och bjudit min rumskamrats föräldrar på middag.
En annan mycket intressant fråga: Vad är det egentligen på ny plast som gör den äcklig? Man måste diska nya plastburkar innan man lägger mat i dem. Skillnaden i hur de känns att ta i före och efter diskningen är extrem. Vad är det på plasten? Vill jag ens veta? Någon som redan vet, som kan förklara detta mysterium för mig?
Nu ska jag spela klarinett.
Norrlandet
Jag bor på 26 kvadratmeter som just nu ser ut som ett bombnedslag, men som nog blir ganska mysigt när det blir klart. I lägenheten bor också en Elin från Hagfors som så här långt har visat sig en trevlig och bra bekantskap. Hon pratar en härlig värmländska som ibland är lite pulig att förstå, men oj vad jag utökar mitt ordförråd! I byggnaden bor sedan tio eller så andra IKK-studenter, de flesta 07:or, och alltså lite äldre, lite erfarnare och lite mera med på banan än vi förvirrade nynorrlänningar (ungefär som nysvenskar) känner oss. Det är ganska fantastiskt att bo i samma hur som de här människorna, det känns som om vi har tio faddrar, ungefär. På ett och ett halvt dygn har jag hunnit bli tillfrågad om jag behöver hjälp med något och förevisad en dörr som "alltid står öppen", fikat saft och bullar i en grannlägenhet och varit på fest i någons kök. Det verkar vara mycket bra sammanhållning (i alla fall på utan, man vet ju hur sån't kan vara sen) i gruppen, det är liksom helt självklart att man frågar vilka som har kommit upp ännu, varför itne nån är där om de inte är det, lite så. Jag hoppas att det håller i sig.
Mitt hittills största språkproblem har ingenting med norrländska att göra, det är istället uttrycket "08:a" som här har en helt annan innebörd än hemma, nämligen vi som börjar nu i höst. När folk frågar mig om jag är 08:a är min första reaktion att bli lätt förnärmad och hävda motsatsen, och det blir ju lite opraktiskt...
På tal om språk fick jag igår möjlighet att praktisera den lilla spanska jag fortfarande besitter med Christina, en tjej från Equador (tror jag) och tillika Eriks (vår allra mesta fadder, skulle man kunna säga) flickvän. Det var hur kul som helst, och gick ovanligt bra, faktsikt. Hon tycker att det är lite jobbigt att inte kunna prata med folk, så med lite tur får jag några plus i kanten bara därför och kanske till och med en ny vän =).
Haha, sista notisen innan jag går och äter frukost: Igår var jag och Elin ute och gick i Sollefteå för första gången på egen hand, och rätt vad det var var det någon som tutade och vinkade ut genom fönstret på en förbipasserande bil =D. Värsta hemma man kände sig redan!, fast egentligen säger det väl mer om stadens storlek än om vår popularitet =).
Glöm inte det där med brev, jag har till och med brevpapper med mig! Kramar /Norrlänningen
Konstig reklam
Snart student på riktigt
Jag är nervös. Det känns som om mitt liv är påväg att bli oåterkalleligt annorlunda. Möjligtvis för att det är precis det som händer. Välkommen till vuxenxärlden, Stella, it took you long enough. Men alltså, jag har ju flyttat ut förut, jag har åkt till nya platser med nya människor förut, jag har delat lägenhet förut, och jag har inte varit nervös då. Så vad är det här egentligen? Fjärilar i magen, beslutsångest och sömnproblem. Verkligen inte min stil.
Lycka mig till, vi ses i Sollefteå. Ååå, jag tror att jag ska försöka börja skriva brev förresten! Det finns nått så fantastiskt roligt och spännande med brev. Så maila era adresser så mailar jag er min, så hamnar ni på min lista av potentiella brevvänner! Men jag varnar er alla, jag är aboslut inte någon duktig eller speciellt trogen brevvän. Här ni förresten lagt märke till hur fantastiskt dumt det ser ut med två 'v' på rad, som i brevvän? Hur fult som helst. Kram på er allihop!
Tycka om eller älska
"There's a difference between like and love. I like my Scetchers, but I love my Prada backpack."
Filmcitat igen, den här gången från min absoluta favorit bland high school-filmerna, Ten Things to Hate About You. Jag smickrar mig dock med att min poäng är något djupare än Biancas. Jag tror att vi alla har saker vi tycker om och saker vi älskar. Förhoppningsvis handlar det inte om kläder och assoccearer, men det behöver inte heller vara något särskilt annorlunda eller betydelsefullt i sig. Jag tycker till exempel om massor av saker. Jag tycker om att klättra, att åka vattenskidor, att sy mina egna kläder och att laga mat. Jag tycker om att springa och att rida och att träna NH och gå på aerobics. Alla de här sakerna berikar mitt liv, de får mig att le och skratta och må bra, men de är inte nödvändiga. Har jag inte tillgång till en häst eller ett gym så hittar jag något annat att göra.
Det finns tre saker som är nödvändiga i mitt liv. Först havet. Jag är uppvuxen vid det, på det, i det. Att simma, segla, paddla kajak eller bara sitta vid vattnet och känna dofterna och vindarna och smakerna ger mig frid och låter mig släppa allt annat på ett sätt som jag tänker mig att andra gör när de yogar eller mediterar. Havet är min vän, min tillflyktsort, mitt lugn. Sedan musik. Jag har varit utan min sångröst i över ett år, och jag har kännt mig amputerad. Att musicera eller dansa är en chans att vara en del av något större. Musiken i sig tar över, blir styrande, och att med sin röst, sin kropp eller sitt instrument få vara en del av det där vackra, överjordiska är berusande. Det sista är möten. Att få träffa människor och lära mig av dem, att debattera småsaker i flera timmar, att konfronteras med nya idéer och tankar och kulturer, det är det som utvecklar mig och för mig framåt, det är det som är själva drivkraften i mitt liv.
Livet går ut på prioriteringar. Ofta prioriterar vi inte efter njutning, utan efter det vi tycker om att kalla nödvandighet. Plugga hellre än att ta en promenad, halvfabrikat hellre än lagad middag när man har bråttom, övertid hellre än att göra chefen irriterad. Kanske är det rätt, men för att hitta en balans tror jag att det är nödvändigt att prioritera det man älskar. Man kan dra ner på det man tycker om, men det man älskar ska man ha nära sig, värna om. Så hitta det du älskar, och prioritera.
En vän som vet
Gåvor är ju fint och allt det där, men tänk då att få en gåva som verkligen passar en när man inte alls anar det. Det är finare. Så dagens stora ros går till Sanna, som inte bara höll reda på att jag ville ha en skrivbok, utan också kom ihåg vilken serie jag beundrar, och känner mig tillräckligt väl för att välja en design som passar just mig och det jag ska använda den till. Det är liksom finare än alla dyra julklappar och födelsedagspresenter tillsammans. Tack.
Oh Captian, My Captian
I went to the woods becuase I wanted to live deliberately
I wanted to live deep and suck out all marrow of life, to put to rout all that was not life
And not, when I had come to die, discover that I had no lived.
Det kan vara så att Mr Thoreau faktisk är felciterad här ovan. Jag har faktsitk blivit undervisad om just det här citatet en gång, men jag minns aboslut inte den exakta ordföljden. På nätet hittar jag även denna version:
I went to the woods becuase I wished to live deliberately
To front only the essential facts of life and see if I could not learn what it had to teach
And not, when I came to die, discover that I had not lived.
Vara som det vill med det, jag gillar den översta versionen bättre.
Komplimang?
Telefonsvarare
"Hej sötnos, det är jag. jag tänkte bara säga att eftersom bussarna inte går som de brukar längre utan är på sommarschema, eller aah, du fattar, ny lista, så kan inte jag komma vid nio utan vid åtta eller elva istället, Jag vet inte hur det funkar med dina bussar så du kan väl höra av dig så kan vi planera, jag är hemma fram till sju nångång skulle jag tro eller förrresten jag måste handla också så ring på mobilen."
Om jag var bra på att prata med maskiner skulle jag istället säga:
"Hej vännen, ändrade planer för imorrn. Hör av dig!"
Men det gör jag alltså inte. Resultatet, förutom våndan av att veta att allt jag just babblade fram finns inspelat, är att jag ibland får slut på tid (vissa abonnemang väldigt begränsat med inspelningstid). Det kan hända att jag inte alls hinner berätta varför jag ringde. Resultatet av för många avbrutna inspelningar är i sin tur att jag i slutet av meddelandena pratar fortare och fortare, tills det inte går att urskilja ett ord.
Situationen är hopplös. Tacka vet jag sms.
Simultankapacitet
Ansiktsblind?
Fotografier
Jag trodde en gång att jag var en ganska organiserad, genomtänkt människa. Det var innan jag började gå igenom den bråte jag samlat på mig de senaste 20 åren. Det var innan jag insåg att även om jag hade en speciell låda för viktiga papper, så var ordningen i den lådan så katastrofal att jag idag letade tre timmar efter en PUK-kod. Utan att hitta den. Det var innan jag insåg att jag har gissningsvis 3000 foton i en annan låda, och bara en mycket liten andel är märkta med datum eller tillfälle. En ännu mindre andel sitter visserligen i ett album som är min glädje och stolthet, men vad gör det när jag nu bara har en vecka på mig att bestämma mig för vad som ska få finnas kvar och vad som ska möta döden i en illaluktande sopbil?
Det finns en bok som heter Rensa i röran med Feng Shui. Författaren heter Karen nånting, har jag för mig, och det är en alldeles fantastisk bok om hur oreda, plotter och onödigt sparande av värdelösa ting hindrar energiflödet i våra liv. Jag är inte så hokus-pokus normalt, men efter att ha läst den boken första gången kastade jag ut tre stora svarta sopsäckar med saker. Detta från ett enda rum, även om det råkar vara ganska rymligt. Därefter har jag gjort flera större och mindre rensningar, och i allmänhet kännt mig ganska nöjd med mängden prylar i mitt liv. Hur kunde jag?
Å andra sidan finns det roligare saker med att rensa. Jag hittade en gammal plastficka med sångtexter, skämt och roligheter som förärades mig av mina närmaste vänner veckan innan jag flyttade utomlands första gången. Den åker inte ut den här gången heller, den får mig fortfarande att skratta. Ta till exempel en ingående, om dock genomfalsk, beskrivning av hur jag började öppna förskolan, fantasifullt ihopdiktad av Tove och Leni, tror jag att det var. Den börjar såhär: "En dag när Stella, 1,4 år gammal, som vanligt satt på mamma Ingrids skrivbord och tuggade i sig nationalencyklopedin..."
Det är inte så mycket som har förändrats som man kan tro, =P.
Bloggträsket
Det är där jag har hamnat. Jag försökte desperat intala mig själv att det inte hade något att göra med en hemlig törst efter mina egna femton minuter i rampljuset, men fick ge upp den svåra inre debatten efter att ha överbevisat mig själv. Det vore helt värdelöst att ha en blogg som ingen läste.
Anledningen till att börja blogga just idag är att jag just idag har gjort något helt galet. Något som betecknar början på en resa, skulle man kunna säga. Jag har tecknat en hemförsäkring. En alldeles egen försäkring för mig och mitt lösöre på Källstavägen i Sollefteå, där jag från och med den 28de har mitt officiella hem. Det har jag nämligen också gjort, jag har anmält en definitiv adressändring. Jag har aldrig kännt mig så vuxen i hela mitt liv, och dessutom fick jag möjlighet att telefon-flirta lite med killen på If som jag köpte försäkringen av, och som av en händelse hade en kompis som ska läsa IKK med mig till hösten.
Det har varit en bra dag. Många vuxenpoäng, ett försiktigt socailt-liv-poäng (konversationen avsultades med "jag kommer nog att dra upp till Sollefteå och hälsa på nått..."), och en sprillans ny, alldeles egen 15-minutes-of-fame-blogg.
Sov gott.
