En strof
leaving the trees gnarled and naked.
Jag har fastnat på en strof.. Jag gillar den.. Den beskriver så bra hur våren kom hit till Sollefteå, en dag var den bara här, snön var borta, träden och fjolårsgräset låg sårbart nakna i solen. Så jag gillar strofen.. Men jag vet inte var jag ska göra med den. Den skulle kunna avsluta en text av något slag... Eller påbörja.. Den är vacker ensam, men känns lösryckt.... Och jag hittar inte resten av texten. Den flyger i cirklar kring huvudet på mig, kommer nära, viker undan, och vägrar landa. Det är fruktansvärt frustrerande.
För övrigt sitter jag och stirrar på ordet strof. Det ser ju alldeles fantastiskt konstigt ut i skrift, det har jag aldrig tänkt på förut. Visst skriver man strof? Det går ju inte att lägga till ett extra f, då blir det ännu konstigare, och det kan ju knappast heta stråf? Om jag hade ork skulle jag slå upp det, men det har jag inte jag är lat =). Har redan varit uppe i fyra timmar, sprungit, styrketränat, ätit frukost, duschat... Jag älskar tidiga mornar, när resten av världen fortfarande sover, solen är sådär intensivt glittrande som den bara är just då, och nattfukten hänger kvar i luften.
Hästlös
En olycka kommer sällan ensam, säger de ju...
Mamma ringde i eftermiddags, Meghann är borta. Sjuk i söndags, Ulltuna i måndags, blev bara sämre och sämre, de kunde inget göra... Så vid två inatt togs hon bort. Jag fattar det nog inte riktigt än, det är så långt borta, så helt obegripligt. Men jag grät när jag pratade i telefon med mamma... Ja, jag vet att det är ett djur jag pratar om... Men det är tufft ändå.
Kan man inte bara få vara lite glad en stund?
På andra sidan
Sedan jag kom hem har jag suttit på dn.se och snurrat, och konstaterat att det här måste vara det dummaste jag har hört talas om på år och dag, hur pantad får man bli? Inte vet man om man ska skratta eller gråta... Gråta ska man däremot alldeles säkert göra åt denna klockrena iakttagelse, snacka om att det hör ihop med förra månadens inlägg om apoteksmonopol och modernism. Vi kommer aldrig någonsin att fungera som datamaskiner, kommer aldrig någonsin att bli förutsägbara. Och för detta är jag evigt tacksam, oavsett hur mycket enklare livet ibland skulle vara utan känslor och själsliv.
Jag må ha hur ont som helst, jag må vara ledsen och uppriven och förvirrad och sliten och trött. Men jag är glad att jag lever, och jag är glad att jag känner. Och det kan ingen ta ifrån mig. Allra minst något mattesnille någonstans som tror att det går att räkna ut med en komplicerad ekvation hur en människa fungerar.
Någon har...
Jag vet inte riktigt vem eller vad som lyckades med konststycket men jag saknar det faktsikt en aning. Jag skulle VERKLIGEN behöva fokusera på plugg, tenta klockan nio imorgon förmiddag, men jag ids helt enkelt inte. Har pluggat lite... gått igenom OH-kopior och anteckningar, läst lite i kompendiet med projektarbeten som också kommer att vara med på tentan... Men att säga att jag kan det vore lögn och dikt. Jag tycker att det är tråkigt att man använder ordet dikt som lögn i sverige. Lögn och förbannad dikt, att dikta ihop en falsk historia, och så. Dikter har en sanning i sig också, ibland är de mer sanna än allting annat.
Jag kanske skulle ta och posta en av mina..? Det var länge sedan jag skrev, men det finns en del gammalt som duger. Något med lite energi och vår i, det kan jag behöva. ...*letar*...
Singla
Havsluften smakar sälta och äventyr,
vinden skrattar om platser vid världens ände.
Blundar jag kan jag känna avlägsna rytmer i fotsulorna.
Du kanske tror att jag är här,
kanske tror att du ser mig,
men egentligen har jag rymt.
Rusar över ett stäpplandskap,
tumlar utför en bergsida,
driver med vågorna mot främmande stränder,
singlar
mot
jorden
bland
andra
löv
för
vinden.
Vanor
Idag har vi hängt ett gäng i albedoparken (park är en överdrift, albedo ett skämt, men i alla fall).
Det gick bra. Bättre än förut. Utom när det var dags att gå hem.
Jag behöver skapa vanan att gå hem.
Få det att kännas naturligt att gå hem.
Det är nästa steg.
Konflikt
Varför har människor både tankar och känslor? Det är ett gissel.
Ett annat gissel är att man kan känna två totalt motsatta saker samtidigt, för samma sak.
Det blir som svårt att veta varken upp eller ner då...
Ljusglimtar
Mitt "sovrum" badar i solsken.
Jag har städat (litegrann, i alla fall =p).
Jag har fokuserat på plugg en hel timme i sträck.
Idag får jag gå till badhuset och träffa tjejerna.
När jag somnade igår var jag helt säker på min sak.
När jag vaknade imorse var jag fortfarande trygg i mitt beslut.
Det känns väldigt, väldigt skönt.
Beslut
Måste rycka upp mig..
Jidder
Paus
Vi skulle kunna dra igång en undersökning om ordet jidder, men verbformen jiddra. En kompis sa till mig häromsistens att det låter töntigt och tillgjort om det sägs av en etnisk svensk, att det är ett uttryck som bara passar tillsammans med en brytning i ett uppblandat språkbruk. Jag håller inte med alls, jag tycker att det beror helt på tonfall och sammanhang, mycket mer än på dialekt eller brytning. Vad tycker ni? Är det någon som råkar veta vad ordet jiddra har för ursprung? Jag har slagit i nationalencyklopediens ordbok, och där står att läsa att det kom på 70-talet, men man vet inte varifrån... Alla spekulationer är välkomna, ropa till om ni har en åsikt!
Befinner mig för övrigt i Västergötland, och här är det, till skillnad från i Sollefteå, vår på riktigt. I Sollefteå är våren lömsk just nu, den kommer och går, går inte alls att lita på. Här å andra sidan har det varit över 15 grader i skuggan och strålande sol de senaste dagarna. Moster och jag har varit ute och gått en mil i skogen varje morgon, och igår gick jag omkring hela dagen utan jacka och njöt av solen i ansiktet och varma vindar i håret. Det är en fördel med att ha långt hår, det där med vinden =)!
Det får väl räcka för idag, åter till arbetet =p.
Lite fniss och lite eftertanke
Lite eftertanke: Ärlighet varar trots allt längst. Jag respekterar och beundrar människor som är ärliga även när det riskerar att missgynna dem själva eller skapa konflikter. Och jag litar på och känner mig trygg tillsammans med någon jag vet är rak mot mig, oavsett premisserna. Ibland ligger "längst" väldigt långt fram i tiden, men förr eller senare når man dit.
Nördigheter av högsta klass
Månadens språktidning damp i eftermiddags ner i brevlådan, på grund av eftersändning något försenad. Det var det bästa numret på länge, och jag har suttit närmare en timme och gottat mig i mitt eget nörderi.
Vad sägs tillexempel om ett språk helt uppbyggt på en vanlig durskala? Där varje ton blir en "stavelse", i en-två-tre-och fyrstaviga ord? Så att sol-ré-sol (eller g-d-g, i C-dur) betyder just "språk"? Huuuuuur kul som helst!! Men en sak tänkte jag på... och det är att sol-ré-sol ju för oss vanliga dödliga, dvs vi som saknar perfekt gehör, låter precis likadant som fa-do-fa, eller ti-mi-ti, eller vilken annan kombination som helst som går från en ton, ner till tonen en kvart nedanför, och sedan upp igen till första tonen. Jag undrar hur de löste det? För de av mina läsare som eventuellt inte är speciellt bevandrade i musikteori kan jag försöka förklara det såhär: En person med perfekt gehör hör exakt tonläge, dvs hör skillnad på olika toner rent objektivt, svägningar per minut. Vi andra hör istället bara avståndet mellan tonerna, dvs hur tonerna relaterar till varandra, utan att kunna urskilja VILKA toner det är. Och om man då inte vet vilken den första tonen är skulle det kunna uppstå rejäla missförstånd. MEN jag antar att det skulle kunna vara så att när man "pratar" en längre stund, i hela meningar, märks det snabbt vilken "tonart" man rör sig i, och alltså även vilken ton som är grundton... För alla höjda och sänkta toner är uteslutna ur språket, bara tonerna ur den vanliga dur-skalan (eller joniska skalan, som den också heter) används. Än en gång, en ursäkt till alla icke-musiker. Men det är fantastiskt intressant, tycker ni inte det? Tydligen verkar Bethovens femma handla om onsdagar, om man lyssnar på den med sol-ré-sol i åtanke =D!
Nästa fantastiskt intressanta artikel i månadens upplaga var ett stil-kåseri om ordföjd. Nu blir det nördigt på riktigt, om det inte var det förut. Visste ni att mycket av tonen och stilen i en text ligger i hur man använder den tredje av en menings sju möjliga positioner? De första två är ju givna i en påståendesats: subjekt och predikat. Jag sitter. Du står. Men SEN kommer tredjeplatsen... och där kan man antingen fortsätta ganska rakt, enkelt och talspråkligt med ett satsadverb, alltså något som beskriver resten av satser. Jag sitter stilla på en stol, eller nått. Men om man istället skjuter in nått annat, till exempel en tids- eller platsbestämmelse, så blir meningen genast mycket mer uppstyltad.... Jag satt i två timmar och väntade på läkaren, låter mera skriftspråk, medan jag satt och väntade på läkaren i två timmar, är talspråkligare. Det blir krångligare ju längre och mer utförlig informationen på tredjeplatsen blir... Sjutk intressant artikel i alla fall, med exempel fråm Carl Bildt respektive Blondinbellas bloggar, samt från Peter Englund, blivande ständig sekreterare i Svenska Akademien (visst är det han som ska efterträda Horace? Har för mig det...)
Nu KRAM på er, jag ska ut och Bowla med Azilo-gänget =)!
Dubbelmoral
Idag tackar jag stjärnorna för ipren, tvärtemot förra inlägget. Mensvärk undantages härmed från pillerhatet. Vem tusan kom på att en naturlig, återkommande och positiv (jag är då glad både att jag inte är gravid och att jag kommer att kunna bli det en dag) process skulle vara så förgjordat smärtsam? Han (det skulle kunna vara det ultimata beviset på att gud är av hankön) förtjänar en utskällning efter noter.
Det var så trevligt som det blir idag, =p.
