Nördigheter av högsta klass
Månadens språktidning damp i eftermiddags ner i brevlådan, på grund av eftersändning något försenad. Det var det bästa numret på länge, och jag har suttit närmare en timme och gottat mig i mitt eget nörderi.
Vad sägs tillexempel om ett språk helt uppbyggt på en vanlig durskala? Där varje ton blir en "stavelse", i en-två-tre-och fyrstaviga ord? Så att sol-ré-sol (eller g-d-g, i C-dur) betyder just "språk"? Huuuuuur kul som helst!! Men en sak tänkte jag på... och det är att sol-ré-sol ju för oss vanliga dödliga, dvs vi som saknar perfekt gehör, låter precis likadant som fa-do-fa, eller ti-mi-ti, eller vilken annan kombination som helst som går från en ton, ner till tonen en kvart nedanför, och sedan upp igen till första tonen. Jag undrar hur de löste det? För de av mina läsare som eventuellt inte är speciellt bevandrade i musikteori kan jag försöka förklara det såhär: En person med perfekt gehör hör exakt tonläge, dvs hör skillnad på olika toner rent objektivt, svägningar per minut. Vi andra hör istället bara avståndet mellan tonerna, dvs hur tonerna relaterar till varandra, utan att kunna urskilja VILKA toner det är. Och om man då inte vet vilken den första tonen är skulle det kunna uppstå rejäla missförstånd. MEN jag antar att det skulle kunna vara så att när man "pratar" en längre stund, i hela meningar, märks det snabbt vilken "tonart" man rör sig i, och alltså även vilken ton som är grundton... För alla höjda och sänkta toner är uteslutna ur språket, bara tonerna ur den vanliga dur-skalan (eller joniska skalan, som den också heter) används. Än en gång, en ursäkt till alla icke-musiker. Men det är fantastiskt intressant, tycker ni inte det? Tydligen verkar Bethovens femma handla om onsdagar, om man lyssnar på den med sol-ré-sol i åtanke =D!
Nästa fantastiskt intressanta artikel i månadens upplaga var ett stil-kåseri om ordföjd. Nu blir det nördigt på riktigt, om det inte var det förut. Visste ni att mycket av tonen och stilen i en text ligger i hur man använder den tredje av en menings sju möjliga positioner? De första två är ju givna i en påståendesats: subjekt och predikat. Jag sitter. Du står. Men SEN kommer tredjeplatsen... och där kan man antingen fortsätta ganska rakt, enkelt och talspråkligt med ett satsadverb, alltså något som beskriver resten av satser. Jag sitter stilla på en stol, eller nått. Men om man istället skjuter in nått annat, till exempel en tids- eller platsbestämmelse, så blir meningen genast mycket mer uppstyltad.... Jag satt i två timmar och väntade på läkaren, låter mera skriftspråk, medan jag satt och väntade på läkaren i två timmar, är talspråkligare. Det blir krångligare ju längre och mer utförlig informationen på tredjeplatsen blir... Sjutk intressant artikel i alla fall, med exempel fråm Carl Bildt respektive Blondinbellas bloggar, samt från Peter Englund, blivande ständig sekreterare i Svenska Akademien (visst är det han som ska efterträda Horace? Har för mig det...)
Nu KRAM på er, jag ska ut och Bowla med Azilo-gänget =)!
