Jiaqi

En bubbla, alltså. I glas. Man ser det som händer utanför, men man hör det inte, det berör inte, stör inte. En bubbla i glas... Med några få små luftbubblor här och där, jag menar i själva glaset, inte så stora att man kan bo i dem, men tillräckligt för att man ska ana att det finns en vägg. En bubbelvägg som annars hade varit så genomskinlig att man inte förstått att den var där. Den hade bara yttrat sig i en tomhet, en tystnad som man kanske egentligen tog för naturlig men ändå någonstans innerst inne kände var ensam. Vid de små luftbubblorna är ju bubbelväggen lite tunnare, och det är där jag står, mot dem jag desperat pressar örat. Fångar upp ett brus. Avlägset. Bortstängt. Ibland starkt, ibland svagt, ibland glatt, ibland uppgivet. Eller kom det uppgivna innifrån? Kanske. Tristess är ingen känsla, det är brist på detsamma. Och lite korkat, sa någon. Tristess är brist på kreativitet är dumhet. Kanske. Idag är det tisdag.

Jag är inte död. Jag bara sover mycket. Och stressar mycket. Jag tänkte att det kunde få återspeglas här att jag faktiskt fortfarande andas på någon sorts regelbunden basis.

Vi har hunnit lämna in en till tenta sedan jag skrev sist. Det var inte fullt lika nära-döden-besläktat, men å andra sidan vet jag inte heller om den höll Stella-standard. Mycket tveksamt, men å andra sidan är kontroll över prestationsångestmonstret i vanlig ordning en av mina mest prioriterade självutvecklingsprojekt. Så det kanske bara är positivt om det går åt skogen på sista tentan. Resonemanget är detsamma som alltid. KBT-artat. Bevisa för mig själv att världen inte går under.

Jag har bytt livsfilosofi. Får se hur länge det håller i sig. Jag kom fram till häromveckan att problemet med mig sedan hemskomsten från Latinamerika är planering. Inte brist på planering, utan för mycket planering. Såhär ungefär ser logiken ut: Stressad Stella innan Peru - planerar timme för timme, allt allt allt, känner att hon har kontroll, varvar ner, får mycket gjort. Stressad Stella efter Peru - planerar timme för timme, allt allt allt, känner att hon inte har något liv, stressar upp sig ännu mer, planerar in lite avslappning, kan inte slappna av just då, stressar ännu mer, är ineffektiv, stressar ännu mer, får ont i magen, kräks, och inser att något behöver förändras.

Jag kan inte peka på exakt vad det är som skapat skillnaden, men faktum är att mitt vanliga stresshanteringssystem blivit totalt kontraproduktivt. Så jag måste ställa om. Nya taktiken innefattar bland annat att lämna mitt armbansur hos Fredrik. Som gisslan. För att inte titta på det var tredje minut. Att istället till exempel ställa mobilalalarmet på nästa tid jag behöver vara medveten om. Som en halvtimme innan jag måste gå till skolan, eller fem minuter innan föreläsningen börjar, om jag redan är där. Att inte plugga när jag är trött och less, utan när jag är pigg och fokuserad. Att tycka att det är okej att ligga kvar i sängen till ett en lördag, utan att tänka på allt det jag hade kunnat göra om jag gått upp fyra timmar tidigare.

Det är inte rocket-science, direkt, men det hjälper. Tror jag. Hoppas jag.
Nu ska jag ringa min mamma, tror jag.