Bubbelvärld
En bubbla, alltså. I glas. Man ser det som händer utanför, men man hör det inte, det berör inte, stör inte. En bubbla i glas... Med några få små luftbubblor här och där, jag menar i själva glaset, inte så stora att man kan bo i dem, men tillräckligt för att man ska ana att det finns en vägg. En bubbelvägg som annars hade varit så genomskinlig att man inte förstått att den var där. Den hade bara yttrat sig i en tomhet, en tystnad som man kanske egentligen tog för naturlig men ändå någonstans innerst inne kände var ensam. Vid de små luftbubblorna är ju bubbelväggen lite tunnare, och det är där jag står, mot dem jag desperat pressar örat. Fångar upp ett brus. Avlägset. Bortstängt. Ibland starkt, ibland svagt, ibland glatt, ibland uppgivet. Eller kom det uppgivna innifrån? Kanske. Tristess är ingen känsla, det är brist på detsamma. Och lite korkat, sa någon. Tristess är brist på kreativitet är dumhet. Kanske. Idag är det tisdag.
