Jiaqi

Igår efter föreläsningen frågade jag Jonas om det var sant att han skulle till sthlm över helgen. När han sa ja, och bekräftade att det fanns plats i hans bil, bestämde jag mig för att åka hem. Vi åkte från Sollefteå i stort sett där och då, körde till Uppsala, varifrån jag tog bussen till Norrtälje och sedan hem. Alla bussar var försenade och allting trasslade. Jag var inte i Grisslehamn förrän vid midnatt, så jag smög in, med hjälp av min söta lillebror. Alla andra sov. När jag vaknade imorse visste fortfarande bara Magnus att jag överhuvudtaget fanns i huset. Jag gick in till mamma och pappa, ställde mig i dörröpningen och vinkade. Ni skulle ha sett deras miner. Obetalbart. Sedan gjorde jag samma sak med Pontus, och sist väckte jag Clara. Hon höll på att spricka, tror jag.

Jag måste åka tillbaka imorgon, och jag borde, rent tekniskt sett, inte ha åkt överhuvudtaget. Men min själ behövde det. Jag älskar mitt liv i Sollefteå. Mina vänner där, studierna, mitt rum som jag håller på att pula med för att få det precis som jag vill ha det. Alltihop är helt underbart. Men det kommer så otroligt nära ibland. Det är svårt att komma bort, ens för ett litet tag. Ibland behöver man få distans. Se sitt eget liv lite utifrån. Och när vi rullade söderut igår kände jag hur luften blev friskare, axlarna lättare.

Hej och hejdå, vackra Roslag, och tack.