Jiaqi

Alltså, jag är nog en av världens sämsta bloggare. Faktiskt. Inte för att det är något jag sätter stolthet i att vara bra på, men ändå. Har man en blogg borde man kanske skriva i den ibland. Eller?

Idag har jag haft ett långt samtal med en fantastisk människa, ätit en peruansk specialitet till middag och är nu synnerligen uttråkad. I min mening är det tre bra anledningar att blogga, de två första för att jag har något vettigt att säga, den sista för vad i hela fridens namn ska jag annars göra med all överflödig tid i mitt liv?

En vännina till mig från Utah-tiden kom hem från sin missionsresa i förra veckan. Jag hamnade idag i ett långt samtal med henne om att resa, återvända, vara annorlunda, våga och inte våga, sakna och längta, allt sån't där som kan komma upp när man har varit borta länge och plötsligt är hemma igen, utan att man riktigt hann förstå vad som hänt. Det fick mig att tänka på två saker. För det första hur många underbara vänner jag har utspridda över världen, och hur fantastiskt det är med de där som man kan säga hej till efter två, tre, fyra år och allt är fortfarande som vanligt. Det andra är att det där med resor är knepigt. Jag älskar dem ju, som ni vet, men det finns något otryggt i dem också. Inte för att man är otrygg på platsen eller för att saker inte ordnar sig, utan för att det alltid är lite läskigt att komma hem. Att inte riktigt veta vem man är i förhållande till sin omgivning längre, att ha förändrats till oigenkännlighet för dem som verkligen betyder något, att se sin värld med nya ögon, kanske inte lika okritiska, lika hemkära, lika självklara. Ibland undrar jag om det går att komma så långt bort hemifrån att man inte längre är hemma där. Och hur lång tid det tar att bli hemma igen, om man någonsin kan bli det. Jag tror att jag, samtidigt som jag är rädd för att fastna på samma plats, i samma liv, är lite rädd för att bli rotlös. Jag behöver nog rötter, en trygg plats, en hamn.

Medan blogginlägget vilade pratde jag med en till fantastisk människa, en som alltid har en förmåga att få mig att tänka till en extra gång och ofta att le stort. Idag kretsade tankarna kring det här med att våga avbryta, att inte vara så stolt och att inte tro att man "ger upp" eller "misslyckas" för att man inte slutför. Jag har nog långt kvar innan jag klarar att avbryta något jag förutsatt mig att göra utan kval, men jag ska lära mig! Det är något att kämpa för, varför ska man hålla på och göra färdigt saker som man inte mår bra av "bara för att"? Det finns ingen som blir gladare av det. Sedan säger jag inte att man ska ge upp vid minsta motgång, ingenting är roligt konstant, men ofta vet man skillnaden mellan en dipp och en konstant lågt nivå. Och är den låga nivån konstant så finns det ingen egennytta i att slutföra. Faktiskt.

Nu känns det lite udda att börja babbla om tacacho. Men det var otroligt gott, och här kommer receptet för den som vill försöka själv:

Ingredienser per person:
1 kokbanan (går även under namnen matbanan, mjölbanan mfl)
1/2 liten rödlök
1 liten klyfta vitlök
Salt
Ev någon kvartsdeciliter jordnötter

Utförande:
Skala o koka bananen tills den är mjuk. Dock inte överkokt, tänk potatis.
Mosa den sedan. I Peru gör man det med en stor trämortel, jag gör det med en gaffel, men då får man vara försiktig så att det itne blir för mosig, det ska mer bli grynigt.
Hacka löken och fräs tillsammans med vitlöken. När det är mjukt, salta och lägg i mosad banan och ev jordnötter (som då ska ha hackats eller mosats i mortel). Fräs under omrörning tills bananen fått lite (obs lite) färg. Man kan behöva hälla i mer olja.

Servera med ett stekt ägg (sunny side). Godast är det tycker jag om gulan får rinna ut över tacachon. Mmmm!!

(man kan ha hackad koriander i också.. och om man vill kan man låta bli att steka bananen och istället mosa ihop alltihop och göra bollar av det. Då tror jag att det heter nått annat... men det är lika gott!)