Om att inte vara lärare
Jag läser Maceij Zarembas nya artikelserie i DN "Hem till skolan" och inser plötligt exakt varför jag inte är lärare.
Jag är annars en sådan där lycklig människa som i vissa situationer känner att jag har ett kall, att jag hör hemma och är "wired" för en viss sorts uppgifter, har ett flow i vissa ögonblick. Alltid pedagogiska sådana. Att få stå inför en klass och leda, fråga, diskutera, lista ut nya sätt att tänka.... Att visa med penna och papper exakt varför arean av en triangel är basen gånger höjden genom 2, fundera över varför man på engelska säger att "it bugs me", och se hur glödlamporna tänds ovanför elevernas huvud och hur roligt det är att lära sig när man förstår, inte bara memorerar. Att läsa läxor med tonåringar eller lära ut segling och simning glada kollobarn. Att få bidra till den där fantastiska känslan av stolthet och glädje som infinner sig hos en människa som genom eget arbete och kraft lärt sig att göra något som han eller hon tidigare inte kunnat. Det är det absolut bästa jag vet.
Men när jag läser om skolan i DN, eller när jag pratar med vänner som är eller har varit lärare, då inser jag varför jag inte är det. Varför jag väljer bort den där glädjen och finner intresse i annat. Det är ganska skönt, på ett sätt. Att känna att jag har annat som jag (också) brinner för, och jag behöver inte gräma mig över vad jag inte gör. Samtidigt är det lite sorgligt. Jag vill ändå mena att lärande kan vara det absolut roligaste och mest givande en människa kan ägna sig åt. Det hade ju varit fantasiskt om vi kunde ge den upplevelsen till våra barn och unga.
Jag är annars en sådan där lycklig människa som i vissa situationer känner att jag har ett kall, att jag hör hemma och är "wired" för en viss sorts uppgifter, har ett flow i vissa ögonblick. Alltid pedagogiska sådana. Att få stå inför en klass och leda, fråga, diskutera, lista ut nya sätt att tänka.... Att visa med penna och papper exakt varför arean av en triangel är basen gånger höjden genom 2, fundera över varför man på engelska säger att "it bugs me", och se hur glödlamporna tänds ovanför elevernas huvud och hur roligt det är att lära sig när man förstår, inte bara memorerar. Att läsa läxor med tonåringar eller lära ut segling och simning glada kollobarn. Att få bidra till den där fantastiska känslan av stolthet och glädje som infinner sig hos en människa som genom eget arbete och kraft lärt sig att göra något som han eller hon tidigare inte kunnat. Det är det absolut bästa jag vet.
Men när jag läser om skolan i DN, eller när jag pratar med vänner som är eller har varit lärare, då inser jag varför jag inte är det. Varför jag väljer bort den där glädjen och finner intresse i annat. Det är ganska skönt, på ett sätt. Att känna att jag har annat som jag (också) brinner för, och jag behöver inte gräma mig över vad jag inte gör. Samtidigt är det lite sorgligt. Jag vill ändå mena att lärande kan vara det absolut roligaste och mest givande en människa kan ägna sig åt. Det hade ju varit fantasiskt om vi kunde ge den upplevelsen till våra barn och unga.
Kommentarer
Trackback
