Jiaqi

Min senaste stora lycka är att jag fått äran att spela klarinett i Umeå Musiksällskaps symfoniorkester. Ära kan det kanske inte tyckas, då inga inträdesprov eller andra färdighetskontroller avkrävdes mig, men ära vill jag påstå att det är, då ensembeln består av en samling musiker av så hög rang att jag till en början kände mig en smula överväldigad. Ringrostig och ambissvag trasslade jag mig igenom första repetitionen med fler fel än rätt i fingersättning och dynamik, och kom hem lycklig i själen men lätt förskrämd.

Jag ska inte säga att rädslan alldeles släppt. En sådan besvikelse om jag skulle bli tvungen att erkänna för mig själv att jag faktiskt inte platsade, inte så mycket för att jag har ett behov av att vara en lysande musiker utan för att jag har ett behov av luften i orkestersalen, av stämningen innan konsert, av svart klänning och klingade A. Inte orädd, således, men något lugnare efter en veckas regelbunden hemmarepitition. Fingrarna minns och hittar tillbaka, läpparna härdas, och tungan blir mindre och mindre oformlig. Det känns möjligt, det känns inom räckhåll. Jag kommer aldrig att bli en virtous, men kanske är det just i detta glädjen ligger. För i musiken finns ingen prestationsångest, där är jag alltigenom glad och nöjd och tacksam bara över att få vara en del. Bara över att ha noter att öva på när jag kommer hem från skolan och bara av att veta att imorgon kväll kommer jag att sitta där igen, en liten liten del i något alldeles fantastiskt.