Jiaqi

Imorgon klockan nio gäller det! Vad sitter jag då här och bloggar för? Pluggat fem intensiva timmar utan någon paus, så nu var jag tvungen att släppa allt en sekund. Eller två. Var påväg att posta en gammal dikt om ångest, men det verkade lite för dramatisk. 16-årsdramatisk. Jag vill skriiiiiva! Jag postar den här istället, om frustrationen att inte kunna uttrycka sig:

Words

I want words that drip from the tip of my tounge Forming clear, transparent puddles by my feet I want words that crawl under your skin Filtering your veins on the way to your heart To permanently reshape it I want words that mend, that heal, that matter I want words that rip, that tear, that open eyes I want words that leap through the air Landing with burning precision Never to be forgotten

Den var också dramatisk. Det fanns dock en gång när jag tyckte att det var riktigt bra. När jag var 16. Kanske 17. Jaja, det duger för tillfället. Hem och sova lite, plugga lite till, kanske hinna träna, plugga lite till, sova.... Till skolan imorgon bitti och skrivaskrivaskriva på det där galna sättet man gör för en salstenta, och sedan PUH, är det över. Då ska jag sova. Och träna. Och spela klarinett. Och kanske ha ett litet spanskfika på lördag?

Kram på er, håll tummarna.