Hästlös
En olycka kommer sällan ensam, säger de ju...
Mamma ringde i eftermiddags, Meghann är borta. Sjuk i söndags, Ulltuna i måndags, blev bara sämre och sämre, de kunde inget göra... Så vid två inatt togs hon bort. Jag fattar det nog inte riktigt än, det är så långt borta, så helt obegripligt. Men jag grät när jag pratade i telefon med mamma... Ja, jag vet att det är ett djur jag pratar om... Men det är tufft ändå.
Kan man inte bara få vara lite glad en stund?
På andra sidan
Sedan jag kom hem har jag suttit på dn.se och snurrat, och konstaterat att det här måste vara det dummaste jag har hört talas om på år och dag, hur pantad får man bli? Inte vet man om man ska skratta eller gråta... Gråta ska man däremot alldeles säkert göra åt denna klockrena iakttagelse, snacka om att det hör ihop med förra månadens inlägg om apoteksmonopol och modernism. Vi kommer aldrig någonsin att fungera som datamaskiner, kommer aldrig någonsin att bli förutsägbara. Och för detta är jag evigt tacksam, oavsett hur mycket enklare livet ibland skulle vara utan känslor och själsliv.
Jag må ha hur ont som helst, jag må vara ledsen och uppriven och förvirrad och sliten och trött. Men jag är glad att jag lever, och jag är glad att jag känner. Och det kan ingen ta ifrån mig. Allra minst något mattesnille någonstans som tror att det går att räkna ut med en komplicerad ekvation hur en människa fungerar.
Någon har...
Jag vet inte riktigt vem eller vad som lyckades med konststycket men jag saknar det faktsikt en aning. Jag skulle VERKLIGEN behöva fokusera på plugg, tenta klockan nio imorgon förmiddag, men jag ids helt enkelt inte. Har pluggat lite... gått igenom OH-kopior och anteckningar, läst lite i kompendiet med projektarbeten som också kommer att vara med på tentan... Men att säga att jag kan det vore lögn och dikt. Jag tycker att det är tråkigt att man använder ordet dikt som lögn i sverige. Lögn och förbannad dikt, att dikta ihop en falsk historia, och så. Dikter har en sanning i sig också, ibland är de mer sanna än allting annat.
Jag kanske skulle ta och posta en av mina..? Det var länge sedan jag skrev, men det finns en del gammalt som duger. Något med lite energi och vår i, det kan jag behöva. ...*letar*...
Singla
Havsluften smakar sälta och äventyr,
vinden skrattar om platser vid världens ände.
Blundar jag kan jag känna avlägsna rytmer i fotsulorna.
Du kanske tror att jag är här,
kanske tror att du ser mig,
men egentligen har jag rymt.
Rusar över ett stäpplandskap,
tumlar utför en bergsida,
driver med vågorna mot främmande stränder,
singlar
mot
jorden
bland
andra
löv
för
vinden.
Vanor
Idag har vi hängt ett gäng i albedoparken (park är en överdrift, albedo ett skämt, men i alla fall).
Det gick bra. Bättre än förut. Utom när det var dags att gå hem.
Jag behöver skapa vanan att gå hem.
Få det att kännas naturligt att gå hem.
Det är nästa steg.
Konflikt
Varför har människor både tankar och känslor? Det är ett gissel.
Ett annat gissel är att man kan känna två totalt motsatta saker samtidigt, för samma sak.
Det blir som svårt att veta varken upp eller ner då...
Ljusglimtar
Mitt "sovrum" badar i solsken.
Jag har städat (litegrann, i alla fall =p).
Jag har fokuserat på plugg en hel timme i sträck.
Idag får jag gå till badhuset och träffa tjejerna.
När jag somnade igår var jag helt säker på min sak.
När jag vaknade imorse var jag fortfarande trygg i mitt beslut.
Det känns väldigt, väldigt skönt.
Beslut
Måste rycka upp mig..
Jidder
Paus
Vi skulle kunna dra igång en undersökning om ordet jidder, men verbformen jiddra. En kompis sa till mig häromsistens att det låter töntigt och tillgjort om det sägs av en etnisk svensk, att det är ett uttryck som bara passar tillsammans med en brytning i ett uppblandat språkbruk. Jag håller inte med alls, jag tycker att det beror helt på tonfall och sammanhang, mycket mer än på dialekt eller brytning. Vad tycker ni? Är det någon som råkar veta vad ordet jiddra har för ursprung? Jag har slagit i nationalencyklopediens ordbok, och där står att läsa att det kom på 70-talet, men man vet inte varifrån... Alla spekulationer är välkomna, ropa till om ni har en åsikt!
Befinner mig för övrigt i Västergötland, och här är det, till skillnad från i Sollefteå, vår på riktigt. I Sollefteå är våren lömsk just nu, den kommer och går, går inte alls att lita på. Här å andra sidan har det varit över 15 grader i skuggan och strålande sol de senaste dagarna. Moster och jag har varit ute och gått en mil i skogen varje morgon, och igår gick jag omkring hela dagen utan jacka och njöt av solen i ansiktet och varma vindar i håret. Det är en fördel med att ha långt hår, det där med vinden =)!
Det får väl räcka för idag, åter till arbetet =p.
Lite fniss och lite eftertanke
Lite eftertanke: Ärlighet varar trots allt längst. Jag respekterar och beundrar människor som är ärliga även när det riskerar att missgynna dem själva eller skapa konflikter. Och jag litar på och känner mig trygg tillsammans med någon jag vet är rak mot mig, oavsett premisserna. Ibland ligger "längst" väldigt långt fram i tiden, men förr eller senare når man dit.
Nördigheter av högsta klass
Månadens språktidning damp i eftermiddags ner i brevlådan, på grund av eftersändning något försenad. Det var det bästa numret på länge, och jag har suttit närmare en timme och gottat mig i mitt eget nörderi.
Vad sägs tillexempel om ett språk helt uppbyggt på en vanlig durskala? Där varje ton blir en "stavelse", i en-två-tre-och fyrstaviga ord? Så att sol-ré-sol (eller g-d-g, i C-dur) betyder just "språk"? Huuuuuur kul som helst!! Men en sak tänkte jag på... och det är att sol-ré-sol ju för oss vanliga dödliga, dvs vi som saknar perfekt gehör, låter precis likadant som fa-do-fa, eller ti-mi-ti, eller vilken annan kombination som helst som går från en ton, ner till tonen en kvart nedanför, och sedan upp igen till första tonen. Jag undrar hur de löste det? För de av mina läsare som eventuellt inte är speciellt bevandrade i musikteori kan jag försöka förklara det såhär: En person med perfekt gehör hör exakt tonläge, dvs hör skillnad på olika toner rent objektivt, svägningar per minut. Vi andra hör istället bara avståndet mellan tonerna, dvs hur tonerna relaterar till varandra, utan att kunna urskilja VILKA toner det är. Och om man då inte vet vilken den första tonen är skulle det kunna uppstå rejäla missförstånd. MEN jag antar att det skulle kunna vara så att när man "pratar" en längre stund, i hela meningar, märks det snabbt vilken "tonart" man rör sig i, och alltså även vilken ton som är grundton... För alla höjda och sänkta toner är uteslutna ur språket, bara tonerna ur den vanliga dur-skalan (eller joniska skalan, som den också heter) används. Än en gång, en ursäkt till alla icke-musiker. Men det är fantastiskt intressant, tycker ni inte det? Tydligen verkar Bethovens femma handla om onsdagar, om man lyssnar på den med sol-ré-sol i åtanke =D!
Nästa fantastiskt intressanta artikel i månadens upplaga var ett stil-kåseri om ordföjd. Nu blir det nördigt på riktigt, om det inte var det förut. Visste ni att mycket av tonen och stilen i en text ligger i hur man använder den tredje av en menings sju möjliga positioner? De första två är ju givna i en påståendesats: subjekt och predikat. Jag sitter. Du står. Men SEN kommer tredjeplatsen... och där kan man antingen fortsätta ganska rakt, enkelt och talspråkligt med ett satsadverb, alltså något som beskriver resten av satser. Jag sitter stilla på en stol, eller nått. Men om man istället skjuter in nått annat, till exempel en tids- eller platsbestämmelse, så blir meningen genast mycket mer uppstyltad.... Jag satt i två timmar och väntade på läkaren, låter mera skriftspråk, medan jag satt och väntade på läkaren i två timmar, är talspråkligare. Det blir krångligare ju längre och mer utförlig informationen på tredjeplatsen blir... Sjutk intressant artikel i alla fall, med exempel fråm Carl Bildt respektive Blondinbellas bloggar, samt från Peter Englund, blivande ständig sekreterare i Svenska Akademien (visst är det han som ska efterträda Horace? Har för mig det...)
Nu KRAM på er, jag ska ut och Bowla med Azilo-gänget =)!
Dubbelmoral
Idag tackar jag stjärnorna för ipren, tvärtemot förra inlägget. Mensvärk undantages härmed från pillerhatet. Vem tusan kom på att en naturlig, återkommande och positiv (jag är då glad både att jag inte är gravid och att jag kommer att kunna bli det en dag) process skulle vara så förgjordat smärtsam? Han (det skulle kunna vara det ultimata beviset på att gud är av hankön) förtjänar en utskällning efter noter.
Det var så trevligt som det blir idag, =p.
Apoteksmonopol
Jag tror att vi har tappat länken mellan kropp och själ i vårt samhälle idag, och jag tror att det har att göra med det moderna tänkandet som sådant. Om något är trasigt: laga det. Använd Vetenskapen och Tekniken, var Objektiv och Logisk... Människor ska fungera på samma sätt som alla de tekniska underverk vi skapar, vara effektiva. Som väloljade maskiner utan en inre värld, där alla problem är konkreta och överskådliga, och inte finns, eller åtminstone är oviktiga, så länge de inte skapar störningar i produktionen.
Men människor fungerar inte så. Att döda symptomen till ett tillstånd ändrar inte tillståndet, för det första, för det andra får det oss att tro att tillståndet har ändrats, och tillåter oss därmed att sluta tänka på det. Jag är helt övertygad om att det är farligt. Har man vätskebrist (en mycket vanlig orsak till huvudvärk) är det inte meningen att man ska äta en alvedon, meningen är att man ska dricka ett glas vatten. När vi avlägsnar symptomen utan att lösa problemet gör vi oss själva en otjänst, inte minst för att ett tillstånd kan tillåtas gå mycket längre, och vi bli mycket sjukare, än vad det hade behövt göra. Hur många människor är det inte som jobbar alldeles för hårt, för att de inte tycker sig ha tid att ta paus, och istället blir utbrända och inte kan jobba alls på månader eller år? Eller som går omkring med någon skada (senast en kompis med ett avslitet ledband i foten) och äter värktabletter när det blir för illa, istället för att gå till läkare?
En annan sak jag tror att vi missar är att vår kropp ofta är vår själs sätt att tala om att något inte är som det ska, och vice versa. En obalans i kroppen har ofta sin motsvarighet i en obalans i själen, om detta är jag helt övertygad. Vi mår psykiskt dåligt om vi är sjuka eller inte tar hand om våra kroppar, och vi mår fysiskt dåligt när vi inte tar hand om våra sinnen. Om vi vågade lyssna inåt, både på våra kroppar och våra själar, så skulle vi med allra största sannolikhet finna saker vi inte själva visste fanns där, och genom att lära känna oss själva lite bättre bli helare, friskare och tryggare människor. Vi stannar upp för lite, helt enkelt. Man blir inte sjuk av ingen anledning alls, inte heller känner man sig deppig, ensam eller sover dåligt av ingen anledning alls. Men lösningen är inte att äta en tablett och låtsas som det regnar, lösningen är att stanna upp och ställa en fråga: Vad är det i mitt liv just nu som får mig att känna just det här? Precis som vi borde stanna upp de dagar vi känner oss riktigt lyckliga, friska och starka, och fråga vad det är som får oss att känna oss så.
Vi består inte av två separata delar, utan av en helhet. Jag ville bara påminna om det.
Nål och tråd
Pratat med Kajsa och skrivit till Orlando, det kanske inte blir mycket tillfälle att bära en ärtgrön sommarklänning i år, det verkar finnas goda chanser att sommaren tillbringas i en liten djungelby i Peru. Tjohoo, är allt jag har att säga om det!
Ebbe och Johannes kom precis på besök, och stannade och fikade och pratade ett par timmar. Det är en sak som jag verkligen gillar med att bo här, att folk bara kommer över, utan förvarning och utan krav och press, sätter sig i köket ett tag, snackar lite skit... Man behöver inte göra nånting varenda gång man ses, utan mestadelen av tiden bara är man, fast på samma plats =).
Speciellt mysigt är livet så här mellan kurser, när det känns som att man har all tid i världen att göra precis vad man vill!
Afrikas horn
Det låter ju rätt makabert, men faktum är att jag suttit hela morgonen vid min dator och hittat på orsaker för två eller flera av dessa stater att råka i krig med varandra. Dessutom ska jag tänka ut precis hur de krigar; vilka vapen de använder, vad de har för taktik, vem som gör rätt och vem som gör fel... Det är hemtentamen i sista momenten i Freds- och konfliktstudier A, och förutom att vara makaber är uppgiften knölig men intressant. Minst tusen människor per år ska dö, och jag har redan lyckats ha ihjäl närmare tjugo tusen, så jag ligger bra till. Nästa steg är att vara rådgivare åt det internationella samfundet i fråga om konflikten. Det hade ju varit roligt om man varit Ph.D eller nått, men som förstaårsstudent måste jag erkänna att jag inte riktigt känner mig i position att uttala mig. Men skriver jag det på tentan får jag nog IG.
Åter till uppgiften... Om jag skulle ta och bränna lite byar, kanske?
Vårtecken
Det är vår i Sollefteå. Norrlänningarna varnar om att det bara är tillfälligt, det kommer att bli kallt igen, världen kommer återigen att frysa till is och snön täcka de fläckar barmark som tittat fram den senaste veckan. Men jag orkar inte lyssna, så jag tar glatt ut segern i förskott. Skrattar åt solglittret i alla smältvattenpölar, joggar på egen risk längs isiga trottoarer, sover med balkongdörren på glänt och vaknar klockan sex på morgonen med rummet badande i ljus.
Nog kommer det är bli en baksmälla utan dess like när vintern slår tillbaka, men just precis nu är jag just precis lycklig, och det räcker.
Beslut eller obeslut?
Ibland skulle det vara fantastiskt skönt att inte ha något val. När beslutsunderlaget är skrämmande motsägelsefullt och man varken vet ut eller in, till exempel. Eller när man måste välja mellan två saker när man skulle vilja göra båda. Eller när man inte vet säkert om man möjligen är alldeles dum i huvudet för att man ens funderar över saken. Eller när det som känns rätt är logiskt fel. Eller tvärt om, när det man borde göra känns pissigt. Eller när inget alternativ är attraktivt.
Skulle jag kunna få fatta beslutet att inte fatta något beslut?
Magiskt
Vi var på en sån konsert i fredags, och jag är fortfarande lycklig och varm.
Sierra Leone...
... är Världens fattigaste land. (konstpaus) VÄRLDENS fattigaste land.
Så började vår föreläsare sitt första anförande på den här kursen. Jag säger anförande, inte föreläsning. Han pratar alltid som om han trodde att han vunnit ett nobelpris, och ska hålla det där fina retoriska men vetenskapligt relevanta talet som man ska hålla då. Jag tror att han kanske är kär i sin egen röst. Dessutom är han mycket välvilligt inställd till kulturimperialism, kolonialism, och okontrollerat, outvärderat bistånd. Det skapar en del hetsiga diskussioner.
Varje gång jag tar ton och blir irriterad blir människor förvånade. Varför i allsindar då? Det är konstigt det där, bilden av mig är verkligena nnorlunda i Sollefteå än vad den är på andra ställen. En Stella som inte diskuterar och ifrågasätter (och blir irriterad, för den delen) är ju normalt mer av en sensation än en som gör det.
Det finns förresten en sak som jag inte gillar. Alls. Jag gillar inte att bli underskattad. När jag kom hem från fältveckan sa en killkompis "du var tuffare än jag trodde". Hade jag inte fattat att han menade det som en komplimang hade jag gått i taket. Som det var blev jag bara lätt irriterad. Finns det en sak som ingen människa någonsin trott om mig så är det att jag är mesig. Han påstod att han inte heller trott att jag skulle vara mesig, men att jag var ännu mindre mesig än han trodde, men det hjälpte inte. Jag sätter en viss stolthet i att vara den som aldrig ger upp, den som peppar andra att fortsätta när saker är jobbiga, och den som inte tillåter sig att bryta ihop förrän jobbet är gjort, oavsett hur tungt det är. Och det kanske inte människor kan veta sådär på rak arm, men att bli förvånad över det när man väl upptäcker det... Nej, jag gillade det inte. Samma sak om någon överförklarar saker för mig, vad det än gäller.... Som när man sitter framför datorn och meckar, och någon lägger sig i innan man ber om hjälp, och fastän man inte gjort fel. Jag störs inte av att fråga om det är något jag inte kan, men jag störs när människor tar för givet att jag är inkompetent.
Nu har jag gnällt lite på det också. Skönt.
Kram på er!
Nattsamtal, och stundande besök
Jag måste nu kläcka min nyhet, som jag tror att alla de som möjligen läser det här regelbundet redan vet på andra vägar. I månadsskiftet februari-mars får Stockholm ett av mig mycket efterlängtat besök: Sergei kommer till stan!! Naturligtvis ska jag ner från mitt kalla Norrland och säga hej, och jag ser så sjukt mycket fram emot det. Länge leve vänskapsrelationer som inte tid och avstånd biter på, och alla relationer som sträcker sig över kulturella gränser.
Det är något visst med dem.
