Vardagslyx
Först och främst, tack Tove för en fantastisk helg! För er som inte var där, vi har minglat, bakat bullat, sjungit karaoke (eller, Tove sjöng, jag var moraliskt stöd), dansat, gjort Sollefteå (det tar en timma ungefär) och haft det allmänt mysigt.
Det är något mycket speciellt med människor man känns större delen av sitt liv. Som känner en så väl att de bara skrattar när man säger något dumt, som vågar säga "nej, nu tycker jag att du har fel" när man har det, och som redan känner till alla ens svaga sidor, så att man aldrig behöver försöka göra ett gott intryck. Det märks såklart extra tydligt när man tillbringat fyra veckor uteslutande med att bygga nya relationer, att göra första intryck, att känna sig för (hur är jag i den här gruppen, är jag ens med, och i så fall i vilken roll, vem är jag i förhållande till de här människorna?), att tänka på vad man säger. Nu sitter det några där ute och säger: "Vaddå, tänker du på vad du säger och ändrar dig för andra människors skull?" Självklart gör jag det, jag tror att det är nästan oundvikligt. Det handlar inte om att förställa sig, utan är bara ett resultat av att människor alltid är vilka de är i relation till andra. Och av att man naturligtvis vill visa sig från sin bästa sida bland nya människor. Jag har delar av min personlighet som jag inte är stolt över, och de vill jag gärna trolla bort, oavsett vem jag umgås med, men ännu mera så i grupper där jag ännu inte är en självklart accepterad del.
Jag babblar... Huvudsaken i resonemanget ska i alla fall vara att det är skönt att träffa människor som känner en utan och innan, det är som att släppa ner axlarna och andas ut efter en konsert, ungefär. Spänningar som man inte ens visste fanns släpper.
Idag har jag suttit på biblioteket i närmare åtta timmar och pluggat. Sjukt duktigt. Efter det unnade jag mig lite vardagslyx: Jag kokade rödbetor och åt med smör och salt till kvällsmat. Galet gott. Vardagslyx är underskattat... Det kan ju vara sjukt enkelt, och bara ett bra sätt att ta hand om sig själv en stund.
Jag får väl lägga mig, det är en dag imorgon också, påstår de.
Kraam
Det är något mycket speciellt med människor man känns större delen av sitt liv. Som känner en så väl att de bara skrattar när man säger något dumt, som vågar säga "nej, nu tycker jag att du har fel" när man har det, och som redan känner till alla ens svaga sidor, så att man aldrig behöver försöka göra ett gott intryck. Det märks såklart extra tydligt när man tillbringat fyra veckor uteslutande med att bygga nya relationer, att göra första intryck, att känna sig för (hur är jag i den här gruppen, är jag ens med, och i så fall i vilken roll, vem är jag i förhållande till de här människorna?), att tänka på vad man säger. Nu sitter det några där ute och säger: "Vaddå, tänker du på vad du säger och ändrar dig för andra människors skull?" Självklart gör jag det, jag tror att det är nästan oundvikligt. Det handlar inte om att förställa sig, utan är bara ett resultat av att människor alltid är vilka de är i relation till andra. Och av att man naturligtvis vill visa sig från sin bästa sida bland nya människor. Jag har delar av min personlighet som jag inte är stolt över, och de vill jag gärna trolla bort, oavsett vem jag umgås med, men ännu mera så i grupper där jag ännu inte är en självklart accepterad del.
Jag babblar... Huvudsaken i resonemanget ska i alla fall vara att det är skönt att träffa människor som känner en utan och innan, det är som att släppa ner axlarna och andas ut efter en konsert, ungefär. Spänningar som man inte ens visste fanns släpper.
Idag har jag suttit på biblioteket i närmare åtta timmar och pluggat. Sjukt duktigt. Efter det unnade jag mig lite vardagslyx: Jag kokade rödbetor och åt med smör och salt till kvällsmat. Galet gott. Vardagslyx är underskattat... Det kan ju vara sjukt enkelt, och bara ett bra sätt att ta hand om sig själv en stund.
Jag får väl lägga mig, det är en dag imorgon också, påstår de.
Kraam
Kommentarer
Trackback
